I början av coronapandemin såg det ut som att hela EU-samarbetet var i fara. EU-kommissionen, unionens verkställande institution, stod handfallen när flera länder stängde sina gränser och förbjöd export av medicinsk skyddsutrustning. Svenskar fick inte komma över Öresundsbron, och det svenska företaget Mölnlycke Health Cares leveranser av ansiktsmasker och gummihandskar stoppades i Frankrike. Både den fria rörligheten i Schengenområdet och den inre marknaden, EU:s grundpelare, skadesköts. 

Det var inte första gången som EU verkade stå på gränsen till kollaps. Trots oljekris, eurokris och flyktingkris har unionen stått pall genom åren, som en boxare som vägrar att bli utknockad. 2012 bedömde konsultföretaget Centre for Economics and Business Research att sannolikheten att eurozonen skulle falla samman var 99 procent. Efter Brexit-omröstningen 2016 förutspådde Nigel Farage, en av de mest framträdande förespråkarna för att Storbritannien skulle lämna EU, att fler länder skulle följa efter. Men euron har överlevt, och hittills har ingen gått i britternas fotspår. 

Kanske beror det på hur ensamma EU och dess medlemsländer är i världen i dag. USA har lämnat flera internationella samarbeten, infört strafftullar mot både Kina och EU och drar nu även tillbaka trupper från Tyskland. Ryssland försöker blanda sig i europeiska val och bedriver fortfarande krig i Ukraina. Kina köper gärna upp billiga europeiska tillgångar på rea efter pandemin, och kommer att fortsätta angripa västerländska medier som vågar kritisera kommunistpartiets auktoritära styre.  

EU:s ensamhet gör att den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev förutspår mer, inte mindre, europeiskt samarbete framöver. I en intervju med Dagens Nyheter (4/8) säger Krastev att det inte beror på att människor plötsligt har fått stjärnögda drömmar om en europeisk superstat, utan på insikten om att EU:s medlemsländer delar grundläggande strategiska intressen. 

Tre sådana intressen är uppenbara: att bygga nya säkerhetssamarbeten när amerikanska trupper lämnar Europa, att inte bli beroende av rysk energi och kinesiska lån och att bevara den ekonomiska öppenheten inom EU. EU:s inre marknad står i dag för ungefär tre fjärdedelar av Sveriges import och export och den andelen lär fortsätta vara hög, främst på grund av den geografiska närheten. 

Problemet är att den svenska regeringen, varken under förhandlingarna om en återhämtningsfond och en ny långtidsbudget för EU eller före dess, har kunnat formulera en vision som svarar mot de utmaningarna. Sverige blev därför ganska ensamt i de förhandlingarna. 

EU-samarbetet kommer att rulla vidare även efter denna kris, och i Sverige har vi anledning att fundera mer noggrant över vilken vår roll i Europa och i världen egentligen ska vara.