Hyresregleringen är en långkörare i svensk politik. Assar Lindbeck, professor i nationalekonomi som länge stod Socialdemokraterna nära, kritiserade hyreskontrollerna redan 1963. 1967 var han med och tog fram en proposition åt finansminister Gunnar Sträng (S) om hur den hyresreglering som infördes under andra världskriget kunde avskaffas. Då kunde Folkpartiets partiledare Bertil Ohlin inte motstå frestelsen att attackera Socialdemokraterna från vänster, och propositionen drogs tillbaka.

Sedan dess har hyresregleringen spätt på de problem som ekonomer som Assar Lindbeck har pekat på i decennier: bostadsbrist, svarthandel med hyreskontrakt och en andrahandsmarknad där hyrorna är dubbelt så höga. Det beror bland annat på att det byggs färre hyreslägenheter när priserna är reglerade och på att få lägenheter går tillbaka till bostadskön.

Det var dessa problem som fick Centerpartiet att kräva en utredning om fri hyressättning i nyproduktion som en del av Januariavtalet. När utredningen nu presenteras hör Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar till de starkaste kritikerna och hotar med att lägga en misstroendeförklaring mot regeringen om den går vidare med förslaget. Dadgostar menar att utredningen är ett ”beställningsverk av Fastighetsägarna” och att bostadspolitiken lämnats över till ”den nyliberala marknadens osynliga hand” (DN 30/5). 

Med tanke på att väntetiden till hyresbostäder i storstäderna är lika lång som de en gång var för att få en Trabant-bil i Östtyskland är det svaga argument. Den svenska hyresmarknaden är allt annat än en marknad, och den aktuella utredningen fokuserar endast på en liten del av hyreslägenheterna. 

 

Det är också svårt att motivera nuvarande system med att det skulle vara träffsäker fördelningspolitik. Till exempel hör de hushåll som besitter alla hyreslägenheter i Stockholm som är större än 180 kvadratmeter den procent i Sverige som tjänar mest. Varför de som har råd att betala sina egna boendekostnader ska få dessa kraftigt subventionerade är oklart. Det hade varit bättre att höja bostadsbidragen för de med störst behov i stället för att elda på den bostadsbrist som råder i nästan alla Sveriges kommuner.

 

Risken är dock att fri hyressättning endast i nyproduktion leder till politiska bakslag. Om mer marknadslika villkor ska råda i en till två procent av hyresbeståndet kan det innebära snabbt ökande hyror inom det lilla segmentet, vilket Assar Lindbeck varnade för innan han dog häromåret (DN 19/1-19). Om friare hyressättning hade införts mer gradvis i hela beståndet över en period på runt tio år hade det kunnat undvikas. I värsta fall kan ett litet men viktigt steg mot en bättre bostadsmarknad därför gå om intet. Det skulle de som någon gång i framtiden vill ha en hyresrätt förlora på.