Det stora problemet för Liberalerna är inte att tvingas välja en vänskap som inbegriper någon form av samarbete ett uttalat antiliberalt parti med murket ursprung. Det stora problemet är att det i väljarkåren finns för få liberalt sinnade väljare. Det behövs många liberaler för att det ska finnas en bred mitten i svensk politik.
Inte heller är Liberalernas vägval något att jubla över för Centerpartiet. Trots att C i stället har valt att stå kvar vid uppgörelsen under pragmatisk flagg med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Även om Centerpartiet kan vinna en och annan väljare hade den mitten behövt åtminstone ett fristående parti till för ens närma sig en bredare form. Under tio procent är en liten mitten i svensk politik.
Med detta sagt, tål att påminnas om att den breda pragmatiska mitt som Centerledaren Annie Lööf brukar tala om inbegriper samtliga riksdagspartier utom de två på ytterkant. Trots att Socialdemokraterna inte är liberaler, även om gränserna mellan dess socialistiska respektive socialliberala drag är något rörliga. Inte heller Moderaterna, en konservativliberal hybrid i den betoningsordningen, eller Kristdemokraterna, vars socialliberala inslag närmast är utraderade, kan sägas med dagens huvuddrag vara tydliga liberaler.
För Liberalerna är läget desperat. Det är garanterat en drivande faktor bakom att partiledaren Nyamko Sabuni vann omröstningen i partirådet med betryggande marginal. Vad bryter en kräftgång? Januariavtalet var förre partiledaren Jan Björklunds sista spelkort. Det höll Sverigedemokraterna, och Vänsterpartiet i viss mån, borta från daglig regeringspolitik. Handslaget med Centerpartiets Annie Lööf gjorde det vägvalet lättare.
I dag har Liberalerna ett rejält gap upp till fyra procent och fortsatt riksdagsrepresentation efter 2022. De flesta partier skulle få panik av detta. Skådespelerskan Mae West (1893-1989) lämnade efter sig en uppsjö av skarpa citat, ett av dessa är: ”I valet mellan två onda ting, väljer jag alltid det jag inte prövat förut”. Det må låta putslustigt, men är också en bild av hur en desperat situation kan vara, med ryggen mot väggen.
Efter valet 2018 valde L att lita på den ideologiska ryggradsreflexen. Att hålla sig så långt borta från antiliberala krafter som möjligt. Lyftet i opinionen uteblev, vilket har stärkt Nyamko Sabunis stöd för att bryta med den positionen. Det hör också till att Liberalerna/Folkpartiet inte har en längre tradition att spela en "fri" mittenroll. Det har Centerpartiet/Bondeförbundet mer av. Att vara en given motkraft mot Socialdemokraternas makt sitter historiskt sett djupare inom L än inom C, på gott och ont.
Liberalernas gruppledare i Nyköping, Sofia Hallgren Remnert skriver på sin Facebooksida att ”(j)ag står för min partiledning men däremot mil ifrån ytterkantspartierna och kommer alltid göra" samt "(j)ag kommer aldrig samverka med SD, men gärna de borgerliga partierna." Det är nog få liberaler på Sabunis sida som ser söndagens votering som en himlastormande seger. Fler tänker nog som Remnert, de känner sig mer hemma nära M än S, men...
Liberalerna tar i så måtto sina chanser vid roulettebordet. De blåklintsblå spelmarkerna är satsade på att fler väljare ska vinnas från Moderaternas mer SD-skeptiska del än vad må förloras till Centerpartiet. Samt att Moderaterna ska kunna bilda regering utan Centerpartiets uttalade stöd. Det sistnämnda har inte varit möjligt på 90 år, åtminstone.