Diplomatiska överväganden är en historia för sig. Det betyder att man inte alltid kallar en pinne för en pinne, utan ibland bara för ett avlångt objekt som möjligen kan bedömas ha en pinnes egenskaper och sammansättning. Det finkänsliga formar ofta en dimma kring det outtalade, tyvärr ofta helt oberoende av vilka som sitter vid makten. 

Detta tassande är format för att minimera konfrontation, men allt har en gräns. I helgen valde USA, under den nye presidenten Joe Biden, att ta steget fullt ut och säga att folkmordet 1915, seyfo, var ett folkmord. En pinne är en pinne. 

Den nya amerikanska presidentadministrationen väljer noga att göra markeringar mot de statsledare med despotiska drag, eller de rena despoter som företrädaren Donald Trump betraktade som rejäla och tydliga statsmän. Ena dagen är det Rysslands Vladimir Putin, andra dagen Turkiets Recep Tayyip Erdoğan. 

I fallet folkmordet i det Osmanska riket är det framför allt en långsamt malande diplomatisk process, även i USA, som nu till slut har nått ett läge där faktum konstateras. Inte bara för att gå emot trumpismens dyrkan av hårdföra män, utan för att till slut göra rätt.  Inga tidigare presidenter har valt att tala om folkmordet som folkmord.

Massmorden på kristna utfördes av den osmanska regimen med början under första världskriget och av den efterföljande nya regimen, den turkiska, fram till cirka 1923. Utrotningspolitiken drabbade den stora minoritetsgruppen armenier, men även assyrier, syrianer, kaldéer och pontiska greker.

Forum för levande historia har en bra genomgång av Folkmordet 1915. Ja, termen är folkmord också där. Följande beskrivning tål att noteras: ”Folkmordet utfördes genom tvångsdeportationer, avrättningar, massakrer och framkallad hungersnöd. Människor brändes till döds instängda i byggnader och dränktes i floderna. Hundratusentals dog av hunger, törst och godtyckligt våld under påtvingade dödsmarscher mot ett ingenmansland i de syriska och mesopotamiska öknarna. Kvinnor våldtogs, fördes bort och såldes på slavmarknader. Kvinnor och barn tvångskonverterades till islam. Barn togs från sina föräldrar för att uppfostras hos och som muslimer. Kristna kyrkor och monument förstördes, kristna by- och gatunamn byttes ut. Offrens egendom och ägodelar konfiskerades.” 

Forskarvärlden drar en närmast entydig slutsats: De omfattande massakrerna var ett folkmord som planerades och beslutades av statsledningen. Målet var att utrota de kristna folken i det osmanska riket. 

I Turkiet är det än i dag förbjudet att säga att detta var en utrotningspolitik av det slag som utgör ett folkmord. Men det var det.

Sveriges riksdag gjorde redan 2010 ett tillkännagivande om detta, riktat till dåvarande Reinfeldt-regeringen: Seyfo, folkmordet 1915, skulle öppet erkännas. Voteringen slutade med en rösts övervikt för. Några Alliansledamöter bröt partilinjerna. Frågan drevs då hårt inte minst av socialdemokrater och miljöpartister. 

Inget hände. Inte heller efter det att S och MP klivit in i Rosenbad och bildat egen regering. Minnet var kort. Mer än tio år har gått sedan dess och formuleringarna förblir undflyende och undvikande. Utrikesministern, vare sig det är Carl Bildt, Margot Wallström eller Anna Linde, har valt och väljer andra ord. Regeringen styr utrikespolitiken. 

Sverige borde nu ta rygg på USA. Säg som det är om hur det var. Folkmordet 1915, till cirka 1923, var ett folkmord.