I svallvågorna efter demonstrationerna för Black Lives Matter har det följt en trend. Där demonstranter försöker skipa någon form av historisk rättvisa genom att välta eller förstöra statyer. Är det inte slavägande sydstatspotentater i USA så är det belgiske kungen Leopold II (1835-1909) eller brittiske premiärministern Winston Churchill (1874-1965).
Att ta bort – inte förstöra – minnesmärken över individer vars huvudsakliga gärning var rasistisk, folkmördande eller andra brott mot mänskligheten må så vara. En annan är att urskillningslöst ge sig på det mångfacetterade minnet av historiska personer. Det är skillnad på kung Leopold och Winston Churchill.
Det destruktiva tar sin näring ur ett revolutionärt våldsideal. Bränn, bränn, bränn, vrålar pöbeln. Så skipas ingen rättvisa. I stället för att blint förstöra allt sådant som vi inte gillar, bör vi måna mer om att lära ut mer av vad som har varit. Så att fler kan mer och färre står aningslösa. Det hjälper oss i framtiden.
Det är viktigt att förstå vilket samhälle som det amerikanska slaveriets södern var. Att även förstå hur en brutal slavhandel har präglat såväl Afrika som Europa och Asien långt före triangelhandelns tid och USA:s uppkomst. Det är bra att känna till hur den belgiske kungen Leopold II som kolonialhärskare utnyttjade Kongos invånare som de vore föremål i hans personliga egendom, inte människor. Winston Churchill var en centralfigur i det krig, 1939-1945, som befriade världen från nazismen och stoppade Förintelsen. Han stod rakryggad mot kommunismen, men var även företrädare för en hårdför och hänsynslös kolonialmakt.
Vi kan hedra det ena och kritisera det andra, förstå helheter. Förstör inte historien, lär av den.