SJ marknadsför just nu järnvägen hårt som ”framtidens sätt att resa”. Kan det verkligen stämma?
Sveriges järnvägshistoria brukar sägas starta runt år 1856 för att då trafikeras med ånglok. Den svenska järnvägen började då binda ihop ett fattigt bondeland och skapade förutsättningar för den kommande industrialiseringen. Då var tågtrafik mer sannolikt ett ”framtidens sätt att resa”.
Är det då verkligen rimligt att vi skattebetalare nu skall betala mångmiljardbelopp på att bygga nya stambanor för höghastighetståg? Regeringen gav i juni 2020 Trafikverket i uppdrag att redovisa uppdaterade och kompletterande uppgifter angående nya stambanor för höghastighetståg för sträckorna Stockholm–Göteborg och Stockholm–Malmö. Trafikverket skriver bland annat i rapporten ”- att inrymma nya stambanor inom en investeringsram om 205 miljarder är inte möjligt utan mycket stora justeringar av funktion och utformning jämfört nuvarande systemutformning”.
När kan då eventuella nya stambanor för höghastighetståg vara i drift?
Samtliga alternativ i Trafikverkets rapport bedöms i sin helhet vara möjliga att trafikstarta i perioden 2045-2050.
Med den snabba tekniska utveckling som vi nu befinner oss i så bör vi fundera på hur det kan se ut i samhället till exempel år 2049?
De flesta bilar, bussar, lastbilar, flyg med mera kommer att år 2049 drivas av el eller andra miljövänligare kraftkällor. Kommer dessa då att vara självkörande? Kommer resandet att minska, nu när vi nu vant oss vid distansarbete och digitala möten?
Maglevtekniken innebär att tågen drivs framåt av ett magnetfält och svävar över en farbana av betong vilket ger många attraktiva egenskaper såsom hög toppfart, låg driftskostnad, lägre buller, låg energiåtgång med mera.
Men vad är egentligen viktigt för oss tågresenärer?
Jo, vi behöver kunna lita på att tågen avgår och ankommer enligt tidtabellen. Först då kan man planera sin resa. Om jag kommer fram 12 minuter snabbare till slutmålet för att tåget kan gå i till exempel 250 km/timmen på vissa sträckor spelar mindre roll.
En annan viktig obesvarad fråga är: Vad kommer biljetterna att kosta? Hur mycket är vi resenärer beredda på att betala för tågbiljetten, när vi år 2049 sannolikt har andra snabba, miljövänliga och billiga sätt att resa?
Borde inte våra ansvariga politiska beslutsfattare stanna upp och lyfta blicken in i framtiden? Risken är stor att vi kan komma att spendera mångmiljardbelopp på en järnväg som år 2049 kommer gå med halvtomma vagnar.
I stället borde vi underhålla befintlig järnväg och se till att tågen avgår och framförallt ankommer i utlovad tid. Då skulle fler välja tåget som färdsätt. De mångmiljardbelopp som staten nu vill pumpa in i nya stambanor för höghastighetståg kan säkerligen användas till något betydligt bättre.