Torsken är kanske snart ett minne blott, så även strömming och sill och kanske även laxen i våra älvar och kustlandskap.
En stor del beror på miljöförstöring som vi människor orsakar samt även skarv och säl, som påverkar fisket. Men den största orsaken är fiskeförvaltningen av våra kuster.
För någon vecka sedan tog programmet Kaliber i SR upp hur det fuskats med kvoter och rapportering vid lossningar i Danmark. För många av oss med insyn i verksamheten är det inte förvånande, men det stora antalet som fuskat med myndigheternas goda minne är chockerande.
Kan det vara rimligt att bedriva industrifiske efter djurfoder i sådana mängder i Östersjön? Givetvis inte! Sådant fiske skadar ekosystemet, hämmar tillväxten och föryngringen av fisken. Det som inte framkommer i undersökningen är hur mycket bifångst av torsk som rapporterats. Här finns ett stort mörkertal, som drabbar torskbeståndet.
Den svenska fiskepolitikens förfall började redan i slutet av sjuttiotalet och fortsatte en bit in på åttiotalet. Staten gav då genom dåvarande Fiskeriverket bidrag för att skrota små kustnära fiskebåtar, till förmån för större trålare. Antalet större båtar ökade och genom åren så har tonnaget växt. Det småskaliga kustnära yrkesfisket för i dag en tynade tillvaro.
Genom åren har kvotsystemet gjorts om. I dag finns en liten kustkvot som det småskaliga fisket får dela på. Den stora flottan har kunnat förkovra sig med köp- och säljbara kvoter, vilket gynnar stora redare med kapital och gör att man kan fiska stora mängder torsk och sill i Östersjön.
En gynnsam fiskeförvaltning skulle vara att förbjuda större tonnage och industrifiske i Östersjön. Här räcker inte ett tillfälligt fiskestopp. I stället borde det mindre kustnära fisket gynnas. Det bidrar exempelvis till närproducerad mat. Försäljning och turism ger inkomster till landsbygden och kustkommuner, ett hållbart fiske.
Ett stort misstag som alliansregeringen genomförde var bildandet 2011 av myndigheten Hav och vatten, som skulle ha hand om alla vattenfrågor. Tyvärr saknas kompetensen inom yrkesfiske och förvaltning av Östersjöns resurser. Det märks. Man gynnar det storskaliga fisket och sätter käppar i hjulet för det mindre kustnära fisket. Byråkrati och ökade kostnader gör att många yrkesfiskare längs kusterna inte orkar fortsätta.
Här fordras politiskt tuffa beslut för att stoppa det storskaliga fisket i Östersjön. Tyvärr tror jag inte ansvariga politiker törs. Industrifisket är en stor och mäktig organisation. Ska vi i framtiden ha ett kustnära yrkesfiske i Östersjön, då behövs kloka politiska beslut och ett samarbete mellan organisationer som i dag motarbetar varandra.