Norden är i dag uppdelat i fem stater, men det var ingalunda givet att det skulle bli så. Bortsett från öriket Island vilar Nordens statsindelning inte på vare sig naturgeografisk eller etnisk grund. Om så varit fallet hade varken skandinaverna under tidig medeltid separerats i tre riken eller samerna fortfarande saknat en egen stat. I stället är statsgränserna konstruerade och genom tiderna ändrade i takt med segrar och förluster för olika maktintressen.
Den uppdelning som historien lämnat som nutida resultat har förvisso fört med sig en nationell identitet i varje land genom lagstiftning, majoritetsspråk och andra uttryck för respektive statsbildning. Men "naturlig" kan uppstyckningen av Norden knappast sägas vara, och i historiens ljus kan exempelvis skåningar, jämtar, tornedalingar, österbottningar och ålänningar fråga sig om de hamnat på rätt sida av gränsen.
Den första allnordiska organisationen tillkom år 1103, då Norden blev en egen kyrkoprovins med Lund som ärkestift. Efter Kalmarunionen 1397–1523 har inte någon motsvarighet till Tysklands eller Italiens enande uppnåtts i Norden.
Men trots månghundraåriga politiska konflikter utvecklades Norden med början i 1800-talets skandinavism till en väl sammanhållen enhet med ett mer långtgående samarbete mellan självständiga stater än till och med mellan delstater, förbundsländer, riksdelar och regioner i USA, Tyskland, Storbritannien respektive Spanien. Postunion och myntunion tillkom kring 1870.
I dag är alla de nordiska länderna en del av såväl Nato som EU:s inre marknad. Det innebär den största ekonomiska, politiska och militära enigheten i Norden på ett halvt årtusende. Nordens öde blev en olycklig delning men en lycklig gemenskap.
Samhällssystem och grundläggande värderingar är likartade i hela Norden. Internationella mätningar av demokrati, frihet, rättssäkerhet, välstånd, välfärd, jämställdhet, tillit, lycka och annat eftersträvansvärt placerar regelmässigt de nordiska länderna i topp.
Trots det goda och omfattande samarbetet i Norden finns möjlighet att sudda gränserna mellan länderna ytterligare till än större osynlighet. Tanken om Folkriket Norden – världens mest demokratiska land och ungefär tionde största ekonomi med 28 miljoner invånare – är kanske för tidigt väckt. Men ett nästa steg för en ännu starkare nordisk gemenskap skulle kunna vara att utveckla Nordiska rådet till ett direktvalt nordiskt parlament, Nordentinget. Och när Europa har en egen toppdomän ska självfallet Norden ha sin.
Per Andersson