Regeringen föreslår i en proposition att det så kallade danstillståndet avskaffas. De flesta är nog överens om att människors möjligheter att få dansa inte behöver regleras, om det inte finns uppenbara skäl för det. Brandskyddsföreningen delar den synen, men vill samtidigt påminna om att historien vid ett flertal tillfällen har visat att det kan vara förenat med stora risker att samla många människor på en liten yta. Det handlar alltså inte om dansen i sig utan om arrangemang där en stor mängd stående människor samlas i en lokal.
Tillståndsförfarandet är ett sätt att undvika scenarion som i Makedoniska föreningens lokaler i Göteborg 1998 där 63 ungdomar dog. Arrangörerna saknade kunskap om vilken säkerhet som krävdes.
Ur ett brandsäkerhetsperspektiv är det inte tillställningar på offentlig plats som är den stora risken, utan det är när många människor samlas på en begränsad yta i en lokal som utgör en potentiell risk för ett katastrofscenario. Sammankomster där merparten av gästerna är stående möjliggör att samla ett stort antal människor på en relativt liten yta. Det kan handla om danslokaler men även konsertarrangemang och liknande. Det är i dessa sammanhang de stora riskerna uppstår som behöver balanseras med både tekniska och organisatoriska åtgärder.
Det finns så klart lagstiftning i dag som alla är skyldiga att följa, men saknas en tillståndshantering blir det mycket upp till egen tolkning. Om arrangemanget dessutom är tänkt att hållas utanför området där det finns planbestämmelser behövs inte ens en anmälan. Vad är det som säger att risken är mindre där?
Behovet av en reformerad lagstiftning har aktualiserats vid ett flertal tillfällen. De begrepp som förekommer i dag, exempelvis allmän sammankomst och offentlig tillställning, känns inte helt logiska eller begripliga. I den senaste utredningen DS 2018:20 föreslogs en mer nyanserad tillståndshantering där behovet av tillstånd styrs av risken. De flesta remissinstanser var positiva till förslagen i utredningen – men regeringen har av oklara skäl valt att inte följa dessa förslag. I stället vill den avskaffa kravet på tillstånd på ”annat än på offentlig plats” och införa ett förfarande med anmälan. Remissinstanserna har heller inte getts möjligheter att ta ställning till det nya lagförslaget, vilket har kritiserats av Lagrådet.
Det ska kunna kännas tryggt att gå på danslokal eller konsert, vilket det förmodligen också gör. För i Sverige förlitar vi oss på att myndigheterna säkerställer detta.