I debatten om välfärdsföretagen finns en uppfattning om att vinst bara kan uppstå på bekostnad av antingen tjänstens kvalitet eller de anställdas löner och arbetsvillkor. Om ett företag för en lika stor – eller mindre – summa pengar kan göra samma uppdrag som det offentliga och samtidigt skapa ett överskott, då måste dessa pengar tas någonstans ifrån.
Detta är ett av de huvudsakliga narrativen bakom kritiken mot välfärdsföretagen och bygger på antagandet att välfärdsproduktion är en statisk verksamhet, att personaltäta och människonära tjänster som välfärd saknar innovationsförmåga och inte heller kan utveckla sin produktivitet.

Dessa tre antaganden är felaktiga. Ett antal undersökningar visar att skillnaderna i produktivitet mellan olika utförare av välfärd är stora, och att privata utförare är mer effektiva än offentliga. Det är denna högre produktivitet som gör att den privata välfärden kan hålla samma eller bättre kvalitet än den offentliga och ändå göra ett överskott.

Att privata utförare är mer effektiva är väl belagt, men många undrar nog hur förbättringsarbetet går till i praktiken. Detta kan vara svårt att föreställa sig, vilket har lett till en gängse villfarelse att det bara handlar om att personalen ska ”springa fortare”.
I verkligheten är anledningarna till att privata välfärdsföretag är mer effektiva och billigare än det offentliga flera: smidigare organisationer, bättre tillämpning av ny teknik, större sparsamhet och bättre inköp samt en annan inställning till resursutnyttjande.
 

Många privata välfärdsföretag är mer decentraliserade och genomsyras ofta även av ett annat ekonomiskt tänk än det offentliga. I kommersiella företag uppstår ofta ett tankesätt med större omsorg om resurserna än i offentlig verksamhet. Vinstintresset medför att den privata välfärden har starkare drivkrafter att hushålla med resurserna och öka verksamhetens effektivitet. Regelverket är dessutom utformat så att strävan efter överskott samtidigt skapar strävan efter att leverera efterfrågade tjänster, att producera bra välfärd.

Olika aktörer testar olika arbetssätt för att se vad som fungerar bäst. Sedan får marknaden avgöra, det vill säga patienter, brukare och deras anhöriga samt elever och deras föräldrar väljer leverantör. Det är så vi kan utveckla bättre sätt att möta människors behov – det är så vi får mer välfärd för pengarna.
 

Det pågår en ideologiskt driven kampanj mot företagen i välfärden. Om den lyckas kommer makten överföras från enskilda individer och deras närstående till politiker och byråkrater. Men vad värre är, vi kommer också få en sämre välfärd. De privata aktörernas högre effektivitet är en förutsättning för att upprätthålla kvalitet och tillgänglighet. 

När det privata och det offentliga krokar arm får medborgarna mest välfärd för sina skattepengar och, inte minst, möjligheten att välja själva.