I Sovjetunionen ville man på 1930-talet bli av med religionen. Projektet ”Gudlöshetspropagandan” skapades men misslyckades. Folk fortsatte be och gå i mässan. De fromma gummorna, babusjkorna, gick i spetsen för att kristen tro överlevde.
I vår tid, inte minst i vårt land, har många tänkt sig att religiös tro är ett sorts barnstadium, som går över när vi blir äldre och klokare. Kristna människor har ibland uppfattats vara lite bakom flötet. Men tron ger sig inte. Den är som Gud: envis, överraskande. Vi har börjat ana och inse att livet kanske är mer än det ekonomismen och materialismen berättar för oss. Det behövs också andra språk för att lyssna in livets höjd, djup och bredd.
Därför gör Gud come back. Man kan också i vårt ”avkristnade” land tänka och tala högt om tro. Närvaron av andra trostraditioner kräver numera av oss att fundera. Respekt och ödmjukhet är inte helt fel i våra möten med andra människor och deras hållning till livet och dess mening. Och vi hamnar själva framför den spegel, där vi söker efter spår i våra egna tankar och känslor kring livets djup: kanske är vi lite religiösa, vi också?
Vi söker alla efter helhet, sammanhang, riktning, tillit, kärlek i våra liv. Det är detta som religioner är till för. Samfund och kyrkor spanar efter och ger form och språk för livets djup. Många letar och längtar, nu i ytans, stressens, livspusslens tid, efter vilan och värmen i den tid, där oro växer, klyftor djupnar, solidaritet kallnar.
Svenska kyrkans röstberättigade medlemmar väljer 17 september personer till förtroendeuppdrag. Deras förtroende bygger på medmänniskors röstsedlar. De bärs av tillit och förväntan. De skall hantera sin kyrkas angelägenheter. De väljs i en spännande tid. De möter vid sina sammanträdesbord smått och stort som skall avhandlas. Har de kanske inte bara ett mänskligt, utan kanske rentav ett gudomligt mandat? De kommer att märka att deras föredragningslista har med Guds avsikter att göra. Deras uppdrag flyttar in i dem, fäster på insidan hos dem, berör dem. Man kan bli religiöst smittad i kyrkorådet.
Vi går inte säkra då Gud gör sin come back. Vi gör klokt i att öppna våra hjärtan i modig nyfikenhet. Kyrkan är kanske till för detta: att vara en reservoar av kärlek? Ett torg för möten kring livets glädje och allvar? En motståndsrörelse för trons, hoppets, kärlekens envishet i vår oroliga, sköra, slitna värld.
Gudlöshetsprogrammet sprack. Babusjkorna vann. Gud behöver människor. Kyrkan är inte bara musiker, pedagoger, diakoner, präster. Kyrkan är ett rejält virrvarr av alla möjliga talanger, viljor, förhoppningar, kompetenser, frågor, våndor, svagheter, drömmar.
Demokratin är ett gudomligt påhitt: Till människors hjärtan och händer överlämnas att ta hand om denna sköna och sköra värld. Vi är gjorda till fria, skapande gemenskapsvarelser. Kyrkans demokrati skulle kunna vara ett laboratorium, där vi prövar oss fram till det goda liv, som är tänkt för oss och för allt som lever.
Kjell Wiklund
frivilligarbetare i samhälle och kyrka, präst