Det talas allt mer om samhällets olika utmaningar när det gäller behovet av inkludering och integration. Men vad som verkligen avses med dessa positiva och välmenande ord är ofta oklart. Länge har det offentliga samtalet förts utifrån ideologiska begrepp som inte riktigt längre täcker den verklighet många av oss upplever.
Därför har också det politiska samtalet i Sverige blivit alltmer polariserat. Man har utgått från en värld där integrationstanken fått stå i ena ringhörnan och assimilationstanken i den andra. Som om detta begreppspar utgjorde varandras motsatser och av tvingande skäl kommit att utesluta varandra.
Den svenska integrationstanken har sina rötter i 1970-talets syn på den då förhållandevis blygsamma arbetskraftsinvandringen – och med baktanken att dessa människor ändå bara var här på besök – de skulle nog en dag komma att återvända hem. Därav också tonvikten på hemspråksundervisning – därav oviljan att diskutera invandring i termer av assimilering.
Sverige höll på så vis länge sina invandrare på en armslängds avstånd: Hit – men inte längre! Man talade i termer om att invandrarens ursprungskultur och språk var viktigare än den svenska och lät på så vis utvecklingen gå mot en allt större segregation. Vilket kanske ursprungligen hade sin grund i en slags humanistisk välvillighet – men som med tiden alltmer kommit att upplevas som blott en förtäckt välvilja och på senare tid också talats om i termer av, ”välviljans rasism” och ”den svenska snällismen”.
Men det går inte att tala i baktakt till medborgarna hur länge som helst. När en tanke, om än så god, förlorar kontakten med det den är tänkt att göra, förlorar den också sin funktion – den blir tom, innehållslös, meningslös.
De första att plocka upp en sådan känsla av tomhet, misstro och missnöje med språket är givetvis de populistiska aktörer som alltid slumrar i den politiska myllan. Och dessa närs just av den etablerade politikens ideologiska stelfrusenhet. Populisterna kan på så vis samla poäng genom att hävda att de är de enda som verkligen lyssnar och talar på ett sätt som den breda allmänhetens förstår. Populism uppstår inte ur ett intet – utan ur ett ideologiskt vakuum – som andra lämnat efter sig.
För att lösa denna gordiska knut går det därför inte att bara fortsätta agera och hantera dagens situation med 1970-talets gamla verktyg. Utan vi måste våga vända och vrida på såväl tankar som ord och det gör vi främst genom öppenhet, debatt och tillåtande samtal.
Max Kern