Det fingerfärdiga ger oss sammanhang

Tar vi bort de praktiska och estetiska ämnen i skolan, får vissa barn aldrig känna att de är bra på något. Detta trots att vårt samhälle behöver en massa fingerfärdiga händer, skriver Linda Ålund.

Tar vi bort de praktiska och estetiska ämnen i skolan, får vissa barn aldrig känna att de är bra på något. Detta trots att vårt samhälle behöver en massa fingerfärdiga händer, skriver Linda Ålund.

Foto: Henrik Montgomery/TT

Debatt2023-11-14 05:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det finns vissa saker som en människa behöver. Mat, värme, syre, vatten med mera. Men hon behöver också något som benämns som KASAM, “en känsla av sammanhang”. Det finns hyllmeter av forskning som bekräftar detta. 

Människan behöver känna att hon är meningsfull, känna att hon kan hantera sin situation men framförallt att hon kan förändra sin situation. Vi människor söker en plats där vi hör hemma och där vi behövs och där vi kan se att det går att förändra. 
Kasam kan vi söka i bra miljöer, men vi kan även hitta det i dåliga miljöer. Vi, som samhälle, kan hjälpa till att skapa miljöer som inbjuder till Kasam, men vi kan också avveckla dessa. Om vi bestämmer oss för att avveckla dem måste vi komma ihåg att även destruktiva miljöer kan locka och erbjuda just sammanhang, begriplighet och hanterbarhet. 


Då jag själv hittat Kasam i estetiska områden vill jag slå ett slag för det. 
Tar vi bort de praktiska och estetiska ämnen i skolan, får vissa barn aldrig känna att de är bra på något. Detta trots att vårt samhälle behöver en massa fingerfärdiga händer: frisör, hundtrim, busschaufför, bilverkstäder, elektriker, kockar och så vidare. Jag vill mena att vi behöver mer slöjd, mer idrott, mer musik, mer drama i skolan. Praktiska och estetiska ämnen kan erbjuda Kasam och därigenom hjälpa en elev att uppleva skolan, i stort, som meningsfull. 
 

Jag besökte kulturskolan i Oxelösund häromdagen och när jag gick där i korridoren hörde jag ungdomar som sjöng, spelade teater, gitarr, trummor och saxofon. Det var bland annat en grupp i 11-årsåldern som lirade Deep Purple. Där har vi ett sammanhang som vi i samhället kan erbjuda, där finns det vuxna människor som är förebilder och som visar på meningsfullhet, för vad är Smoke on the Water utan trumma? Utan de distade gitarrerna? 

Alla behöver vi känna att vi är en del av ett sammanhang! Det handlar inte om att utbilda alla barn till artister, det handlar om Kasam. Precis som fotbollsträningen inte handlar om att alla ska bli fotbollsproffs, det handlar om Kasam. 

Snälla samhälle: Låt oss satsa, både pengar och tid på estetiska och praktiska ämnen för barnen, i och utanför skolan.