Coronaviruset orsakar personliga tragedier och hotar basala samhällsfunktioner. Men det finns också lärdomar för framtiden inom klimatarbetet, vår långsiktiga utmaning.
Runt om i världen bidrar miljontals människor till att minska effekterna av corona, och godtar långtgående restriktioner i sin personliga frihet. Vi gör det eftersom ansvariga myndigheter och ledande politiker så tydligt markerat vad som förväntas. Men också för att vi inser hur akut frågan är. Vi själva och vår omedelbara omgivning kan påverkas och vi upplever att vårt beteende kan göra skillnad. På alla dessa punkter finns lärdomar att dra för klimatarbetet. Det har ofta profilerats som långt borta i tid och rum – med fokus på framtida generationer, isbjörnar och sjunkande söderhavsöar. Vi behöver bli bättre att visa hur var och en konkret kan bidra.
Många av oss jobbar nu hemifrån, ersätter seminarium med webinarium och hittar nya umgängesformer med kollegor och vänner. Vi upptäcker att det ofta fungerar bra, men också att vi behöver hitta sätt att jobba koncentrerat men inte bli isolerade. Vi måste hitta tekniska lösningar som fungerar, vilket när nu så många ställer om så snabbt också betyder att de inte får vara överbelastade. Delar av detta kommer många att vilja behålla, eftersom någon dags distansarbete i veckan kan öka livskvaliteten, göra det lättare att få ihop livspusslet och minska arbetsresornas klimatpåverkan.
I Madrid, Rom och många andra städer är luften påtagligt bättre nu, på grund av minskad trafik och mer begränsade utsläpp från industrin. Det sker på helt fel grunder, men vi kommer att vilja ha kvar de positiva effekterna när vi i övrigt återgår till det normala. Politiken kommer att få se ett större tryck från medborgarna för att ställa om till grönare transporter.
Att det är tomt i butikshyllorna beror på att många själviskt och i onödan hamstrar basvaror. Det bör vi lägga av med. Mer långsiktigt bör vi fundera på om det är rimligt att de enda baslivsmedel vi producerar tillräckligt av i Sverige är socker, spannmål och morötter. Ökat självförsörjande kan också betyda minskad klimatpåverkan, eftersom transporterna minskar, vilket vi bör systematisera. Självförsörjandet bör också gälla andra områden, som drivmedel där det fossila per definition är importerat men det förnybara kan göras inom landet. Och i tider av ökande oro för bristande tillgång, bör vi förstås minska svinn och slöseri så att det vi har räcker längre. Även här blir klimatet en vinnare av bara farten.
Coronatider är tider av uppoffringar och umbäranden. Men det är också en möjlighet för eftertanke och en startsignal för mer klimatsmarta beteenden när vi väl kan blåsa faran över. Låt oss utnyttja det – för att ta hand om varandra bättre, både kort- och långsiktigt!