Vi firar jul. Vad är det vi firar, egentligen? Vi odlar våra traditioner och bekräftar våra julvanor. I år känner vi av ett nytt sorts allvar: dukar vi julen 2019 i en känsla av att tiden har blivit kortare? Har klockan blivit fem i tolv? Finns skäl att ängslas över vår Moder Jord? Tänder vi våra julbelysningar för att mota ett framtidsmörker? Vi hör talas om ”tipping points” , vändpunkter: tecken på att Moder Jord har hamnat i ett palliativt stadium: kanske obotbart? Lever vi nära en livsgräns?
Ja, gränsbor, vi människor tillsammans med alla våra medskapade varelser. Att röra sig vid gränser är vårt signum. Olga Tokarczuk har fått sitt Nobelpris i litteratur för att hon ”gestaltar gränsöverskridandet som livsform”. Hennes böcker är kalejdoskop, där språk, kulturer och erfarenheter studsar fram, gränslöst. Vår livsform är gränsöverskridande. Av tvång och av nyfikenhet rör vi oss. Vi riktar våra sökarljus mot okända trakter. Vi är ett forskande vandrande, resande släkte. Julen 2019 är en kort rastplats i den folkvandringstid som är vår. Många av oss måste fly. Världen är full av gränser, murar, stängsel. Stå stilla är av ondo, säger Olga. Rörelse är vårt normaltillstånd.
Innanför vår iver att skapa och att önska varandra en God Jul kan vi hitta bilder av gränsöverskridandet. Ett ungt par, familjen Davidson, söker vila under en tung resa. Hotell och vandrarhem saknar plats. Ett barn ska födas och en oxe får låna ut sin matho till krubba. Vi stiger in en förtätad bild av livet hos Moder Jord. En stressad värdshusvärd löser ett problem: stall, garage, kan nyttjas. Barnets föräldrar kommer om några dagar att tvingas fly med sin pojke undan dödshot från en räddhågad makthavare. Gränsöverskridandet pågår, överallt, i alla tider. Och tvånget, modet, påhittigheten, pågår.
Peter Handke fick också häromdagen sitt Nobelpris. Motiveringen handlar om att han ”utforskar periferin och människans konkreta erfarenheter”. Han, liksom Tokarczuk, visar oss hur det är i periferin, hos oxen och barnet i stallet. I jul besöker vi periferin, samhällets ”utsatta områden”.
När vi firar jul är vi alltså ett ressällskap, en gigantisk folkvandring genom tider och länder. Nu stannar vi till. Vid gränsen. Och vi kan pröva denna tanke: Den kristna julen är berättelsen om Guds resa till oss och vår värld. Är Gud den överraskande Närvaron? Gränsöverskridandets yttersta livsform. Gud i oxens matho, ett barn i vår famn. Kan det vara en förtätad bild av mod och samhörighet? Och tillit, mitt i rädslan? Det ångar av varma andedräkter och doftar av djup kärlek i julens ärende. Det bor ett frimodigt hopp i allt gränsöverskridande.