Världen fylls av rörelser där kvinnor, årsrika och yngre, rätar på sina ryggar och skärper sina sinnen i protest mot maskulin överordning, maktutövning och förtryck. Män med makt nyttjar sitt övertag. Rädsla skymtar bakom – den rädsla som är maktens frånsida. Nu ansluter sig allt oftare också flickor till den våg av feminin längtan och beslutsamhet som sveper över kontinenter. 

Vår erfarenhet i västvärlden av metoo vidgas nu. Situationen i till exempel Mellanöstern visar oss dagligen hur barn och kvinnor bokstavligen står i skottlinjen för mäns kamp om makten. I världens flyktingströmmar är de sköraste i majoritet. 

Den som har inblick i asylverksamheten kan se att kvinnor och flickor allt oftare söker skydd. Det gäller krigshandlingar i hemlandet. Men det gäller också, allt oftare, att de försöker rädda sig undan misshandel och grovt våld inom familjen, som beror av sociala och kulturella strukturer. Ett citat från ett asylärende: "Mannen har haft en så obestridd och grundläggande rätt att utöva makt över kvinnan och barnen, att det har varit omöjligt för dem att få statens skydd mot våld, repressalier, frihetsinskränkningar eller hedersrelaterade handlingar från män inom anhörigkretsen”.

Under denna nedärvda hederskultur ligger den klanstruktur med rötter i nomadsamhällen, som utgör en ”stat i staten”, en släktbaserad strikt manlig organisation med  betydande våldskapital (jämför  våra ”gängbildningar” – en svensk variant av maskulin makthierarki?).

Flickor hamnar alltså i skottlinjen, bokstavligt. Tonårsflickor gifts bort i snabba transaktioner fäder emellan. Redan på BB i ett europeiskt land kan nyblivna fäder till sin nyfödde son och nyfödda dotter fatta beslut om att barnen ska ingå äktenskap ”när det är dags”. ”Dags” kan vara till exempel i sextonårsåldern. Det händer att dessa barn tar sig ur pappornas affärsuppgörelse, flyr hemifrån och skapar  sig ett eget liv i frihet, jämlikhet och syskonskap. Barn ska och vill vara barn – inte fruar.

Vi ser alltså nu en ny grupp som rör sig i världens flyktingvågor: starka barn, som med ofattbart mod och brinnande iver orkar bryta sig ut ur det vi kallar ”könsmaktshierarkier”.

För oss i vårt land gäller nu att kanske ta ställning till en ”flyktingflickkris”: vems är den krisen? Vår svenska kris? Eller flickornas? 2015 prövades vår anständighet och rättskänsla. Då kunde vi göra rätt och göra gott.