På Island skakar marken. Och även här har marken satts i gungning. Det är allvar nu. Vi befinner oss i en kritisk ekonomisk situation i Region Sörmland. Det tydliga ledarskap som skulle kunna bära oss ur krisen finns inte. Det märkliga och kaosartade avskedandet av förra regiondirektören har följts av ett enormt varsel och neddragningar.

Den passiva regeringen har inte tillfört nödvändigt ekonomiskt stöd för att stötta vården. Att dra ner på personal är inte handlingskraftigt, det är att ge upp. Det moderatledda styret har påstått att de förlitar sig på naturliga avgångar för de 700 varslade. Det är en naiv strategi som inte kommer att fungera. 

Medarbetare kommer att tvingas bort, andra kommer att välja att sluta och med det försämras vården och arbetsmiljön. Jag själv ser konsekvenserna i min yrkesroll som psykiatrisjuksköterska. Neddragningarna gör så att medarbetarna sliter ut sig där det fattas personal. Att Vård för Pengarna har en arbetsmyra som logga är kanske inte så konstigt, de tycks vilja att vårdpersonalen springer fortare och verkar vara beredda på sämre vårdkvalitet. 

Vänsterpartiet ser behov av effektiviseringar, men vägrar att kompromissa med patientsäkerhet och arbetsmiljö. Välfärden ska bekostas av gemensamma resurser, inte av den enskilde sjuke. Varken Socialdemokraterna eller ledningen ville ställa upp på vårt förslag till skattehöjning. Trots detta sa styret i Svenska Dagbladet att de skulle titta på skattesatsen, något de själva sedan inte kom ihåg i regionfullmäktige. 

Kulturen och folkhögskolorna är andra verksamheter som kommer att behöva dra ner på sitt utbud. Kulturen och folkbildningen är viktiga hörnstenar i samhället. När dessa hörnstenar ruckas skakas demokratin om. Det är en farlig väg att gå.

Vi hör missnöjet på stan, i möten med medarbetare, i samtal med vänner och vi ser oron på sociala medier. Det får vara nog nu. Nog på politiker som inte prioriterar folkets bästa. Skattemedel ska gå till det de var tänkta till. Vi ser oron för att välfärden ska försämras. Samtidigt denna tystnad från regionens styre och än mer neddragningar från den SD-stödda regeringen. 

Många har en knuten näve i fickan, kanske en klump i magen. Vi som känner marken gunga, vi som ser nedbrytningen av välfärden måste protestera. Det är dags att organisera och delta i protester för att påtala styrets ineffektivitet och kräva mer resurser från regeringen. En annan lösning är möjlig med en mer rimlig ekonomisk fördelning.