Ett nytt frälse har växt fram i offentlig förvaltning

Ett nytt frälse har utvecklats i svensk offentlig förvaltning och PK, det politiskt korrekta, har försvarat detta beteende, underlättat av att ämbetsmannaansvaret avskaffades 1976, skriver Hans Betulander.

Ett nytt frälse har utvecklats i svensk offentlig förvaltning och PK, det politiskt korrekta, har försvarat detta beteende, underlättat av att ämbetsmannaansvaret avskaffades 1976, skriver Hans Betulander.

Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT

Debatt2021-02-05 05:22
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Inte bara en gång utan två gånger reste, den numera före detta, generaldirektören för MSB trots rådande restriktioner. En myndighet som vi ska ha högsta möjliga förtroende för. Att inte ha förstånd att föregå med gott exempel och att denne har gjort bort sig tidigare, men hela tiden sparkats snett uppåt, är betecknande. Nu till elefantkyrkogården i regeringskansliet. 

Ett nytt frälse har utvecklats i svensk offentlig förvaltning och PK, det politiskt korrekta, har försvarat detta beteende, underlättat av att ämbetsmannaansvaret avskaffades 1976. Även statsministern och andra ministrar ansåg sig ha skäl att frottera sig ute i vimlet, liksom några partiledare.

Chefer i den andan anser sig ha en självpåtagen rätt att själva låta sig vaccineras mot covid-19 och bjuda anhöriga och vänner. Ömsesidig korrumption är bäst, då har man medlöpare. Enligt PK-normen har det varit politiskt inkorrekt att ifrågasätta tills någon definierande agent har uppstått, tagit bladet från munnen och drevet har gått.

Under mina år med att få våra centrala parter på arbetsmarknaden att samarbeta kring vissa projekt och utbildningsmateriel fann jag ett rätt stort mått av ryggkliande, förstärkt av en slags stockholmiana där man såg sig som förmer än ”de ute i landet”.

Själv försöker jag hålla mig i skinnet under pandemin. Föreningslivet går på sparlåga, vi har digitala möten. Stora projekt kan genomföras om det sker utomhus, men att köra veterantåg med passagerare går knappast. Min ena dotter i Schweiz, mågen och de två barnbarnen har jag inte träffat på 1,5 år. Min andra dotter i norra Södermanland hade behövt mer stöd med barnbarnen, allvarligt sjuk och nyopererad som hon blev före jul. Julen firades dagen före på en råkall uteveranda.

Som gammal folkbildare, chef, rektor och jordnära företagare undrar jag vad som sker. Hur har vi fostrat efterkommande generationer? Vad är det vi ser som de inte ser? 

I åtskilliga seminarier och utbildningar har jag hävdat att kompetens inte bara är kunskaper. Ansvar kan utkrävas endast om kompetens, resurser och befogenheter finns på plats; faller något bort flyttas ansvaret upp till nästa nivå.

Vi har en förvaltningslag. Enligt den ska vissa offentliga befattningshavare bistå och vägleda medborgarna. Så sker inte. Vi har en smittskyddslag. Vart tog den vägen? Vi ska inte ha ministerstyre, men vad sker? Karusellen går. Man skyller på regionerna och kommunerna, de i sin tur klagar på otydlighet och vill ha ännu mer direktiv för att kunna agera.

Det jag inte vet och kan får jag ta reda på, det är en attitydfråga. Vare sig det är Estonia, tsunami, skogsbränder eller pandemi, och den bristande förmågan att kunna hantera kriser i senfärdighetens namn. Men är man ”riskgrupp” som jag, så har man väl ingen talan? Bara enkelskör och inte dubbelskör, det som våra myndigheter kallar de sköra-sköra. 

Utsikten är insikten från toppen, medan insikten är utsikten från botten.