Det är julafton och vi sitter samlade kring vardagsrumsbordet med en sprakande brasa. Glöggen värmer i både näsan och brösten. Tyst lyssnar vi på hur pappa tar emot ett samtal från en av sina deltagare. Julen är jobbig. Pappa, ”folkhögskoleläraren” vet att vissa av hans deltagare har det svårt. Speciellt när det är jul. Han lyssnar, han peppar.
I politiska diskussioner kommer ofta folkhögskolan upp som ett slagträ. 2020 la riksdagsledamoten Tobias Andersson (SD) en motion i Sveriges riksdag där han önskade en utredning för att se vilka konsekvenser som skulle medfölja vid en eventuell nedläggning av folkhögskolan. I regeringens budget sänktes anslagen till folkhögskolan.
Min pappa brukar beskriva samhällets uppdrag med att gå över en motorväg. “Vi kan välja hur vi ska gå över vägen”, brukar han säga. ”Vissa tycker att vi ska säga åt alla att de ska springa och klara sig själva. Några kommer fort över, andra klarar sig inte. Eller så kan vi välja att ta varandra i hand, det kommer att gå långsammare, vi kommer att behöva backa för att sedan gå lite fram igen. Målet är att alla ska komma över till andra sidan, tillsammans.”
I dag har pappa gått i pension, men tanken på att bilda kedja är något som följt med mig hela mitt liv. Hur skulle vårt samhälle se ut om vi kunde få alla människor att känna en delaktighet och visa hur viktiga alla är bara genom att vara den de är? Dessvärre verkar vårt samhälle inte uppbyggt på detta sätt. Upplysningens filosofer såsom Voltaire, Rousseau, Hume, Locke, Smith strävade efter, att med hjälp av förnuft och vetenskap skapa en rationell världsbild. Det resulterade i individualism och senare liberalism. Filosofer som Kant, Bentham och Mill skrev sina teorier i en tid där valfrihet inte fanns. Nu har vi skapat en stark valfrihet, men blev den verkligen som vi ville? Har vi glömt bort hur vi bildar en kedja?
Folkbildning och folkhögskolor måste få plats i vårt individualiserade samhälle! Vi behöver bygga upp människovärdet. Vad gör vi annars med de svaga länkarna? Ska vi kapa bort dem? Nej vi måste försöka laga!
Om världen kan ses som en maskin, en kedja, ett urverk då borde den totala fullkomligheten vara välfärd, för alla? Om man tittar på utbildning och folkbildning utifrån att ge människor ett större människovärde, kanske nyttoeffekterna för samhället bli större, i slutänden.