Ingen har betytt så mycket för klimatfrågan de senaste åren som Greta Thunberg. Hennes budskap är lika riktigt som det är viktigt: Vår klimatpåverkan måste mycket snabbt minska väldigt mycket. Men inte ens Thunberg har alla svar. Jag ser fem områden där en annan inriktning än hennes kan vara effektivare:
Lyssna på forskarna. Självklart ska klimatpolitiken vara forskarbaserad, men vi gör alla mycket forskningen avråder från; vad vi äter och dricker, hur vi motionerar och mycket annat. Att vi fullt ut skulle agera utifrån forskningen är för osannolikt för att vara grunden för vårt klimatarbete. Forskningen måste omsättas i konkreta, vardagsnära råd och styrmedel som fördyrar eller rentav förbjuder det klimatdåliga.
Underkännande av politiken. Thunberg har rätt i att inget parti gör tillräckligt i klimatfrågan, men det är ändå stor skillnad mellan dem. De sju partier som står för de svenska klimatmålen har kommit olika långt i att fylla det med innehåll och det åttonde försöker inte ens. Om Trump eller Biden vinner presidentvalet i november får global betydelse för klimatet, och här hemma måste 2022 bli ett klimatval – eftersom politiken gör skillnad.
Rättvisan. Thunberg har rätt i klimatförändringarna drabbar de redan värst utsatta hårdast. Men fokuseringen på rättvisa har inte varit framgångsrik i klimatarbetet – på demonstrationerna skriker vi ”climate justice” men enas inte om vad vi menar. Vi får en snabbare förändring om vi hittar lösningar alla tjänar på än om fokus är på global rättvisa.
Näringslivskritiken. Thunberg kritiserar med rätta företag som gör för lite, men det är tveksamt att dra alla över en kam. Numera finns företag med så ambitiöst klimatarbete att det kan göra reell, nödvändig skillnad. Som aktiva, krävande konsumenter kan och bör vi kan välja, så att de med bäst klimatarbete tar marknadsandelar på de klimatsämres bekostnad.
Det egna ansvaret. Thunberg ser framför sig en slags folkets klimatrevolution, frikopplad från både politik och näringsliv. Hur den ska gå till är skissartat – rimligt eftersom det inte är hennes ansvar, men otillräckligt eftersom vi har bråttom i klimatfrågan. Dessutom visar just forskningen att vi som individer inte kan göra tillräckligt; pådrivande politik och näringsliv behövs för att få den systemförändring Thunberg efterlyser.
I sitt lysande Sommarprat var Thunberg irriterad över att ”How dare you”-delen av hennes tal i FN fick sådant genomslag när hon hade så mycket konkret och viktigt att säga. Jag delar bilden: Skuld och skam är inte alltid bäst för att få till ett ändrat beteende. Det kan vara effektivare att fokusera på att göra det lätt, lustfyllt och lönsamt att göra rätt.
Inget av detta förtar Thunbergs enorma betydelse eller hur rätt hon har i sak. Vägen framåt i klimatarbetet utformas av oss alla, tillsammans.