Gröna investeringar står på stabil grund

Just nu pågår en industriell kapplöpning mot fossilfrihet mellan olika länder på en växande marknad där Sverige kan få ökade exportintäkter, skriver Svante Axelsson, Fossilfritt Sverige.

Just nu pågår en industriell kapplöpning mot fossilfrihet mellan olika länder på en växande marknad där Sverige kan få ökade exportintäkter, skriver Svante Axelsson, Fossilfritt Sverige.

Foto: Christine Olsson/TT

Debatt2023-11-24 05:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det är naturligt och nyttigt att den nya gröna industriella revolutionen granskas. Däremot är påståenden som är osakliga eller spelar på människors rädsla inte bara olyckliga. De riskerar också att försena klimatomställningen och försämra svenska industriers möjlighet att konkurrera på världsmarknaden. Därför vill jag bemöta kritiken som nyligen riktats mot industriboomen i norr. 

Den ena delen av kritiken handlar om företagens lönsamhet. Det blir sällan lyckat när nationalekonomer ska bedöma företags investeringar och ännu svårare är det utan tillgång till siffrorna som kalkylerna bygger på. De investerare, banker och institutioner som lagt tusentals timmar och miljontals kronor på att granska företagen är utan tvekan de som gör mest trovärdiga bedömningar.

Den andra delen av kritiken handlar om att staten bör engagera sig mindre i industrins omställning, därför att Sveriges skattebetalare tar en risk. Men det är precis tvärtom. En mer passiv stat skulle vara ett högriskscenario och det största slöseriet med skattepengar. Just nu pågår en industriell kapplöpning mot fossilfrihet mellan olika länder på en växande marknad där Sverige kan få ökade exportintäkter. USA satsar 3000 miljarder av statliga medel på att bygga upp en grön industri, Tyskland har hakat på, Frankrike likaså, för att ge några exempel. Regeringens utredare, professor John Hassler, slår fast att det behövs en mycket mer aktiv stat om Sverige inte ska bli förlorare i racet. 

Men det som förvånar mig mest är att kritikerna tycks blunda för EU:s nya klimatlagar. 2039 ska utsläppen från industrier inom EU vara i princip förbjudna. 2050 ska EU vara fossilfritt. Det är utifrån detta som EU:s utvecklingsbank och privata investerare bedömer att industrins gröna investeringar står på stabil grund. Att inte utgå från denna spelplan gör kritiken enögd. 

På en punkt belyser dock kritiken något som är intressantare att diskutera, och det är hur industriomställningen påverkar kommunerna. Fler jobb, ökade skatteintäkter och stärkt välfärd är onekligen på plussidan. Men på samma sätt som staten går i borgen för stora företag om något oförutsett skulle hända, så borde samma gälla för de kommuner som nu lånar upp kapital för att bygga bostäder och infrastruktur. En sådan grön garanti behöver mycket sällan användas, men vetskapen om att den finns kan minska oro hos människor. 

Diskussion och debatt är viktigt, men låt oss slippa onödiga dimridåer som riskerar att bromsa oss i en tid då tempot måste öka.