Jämställdhetsutvecklingen i näringslivet i Mellansverige har stannat av. Det senaste året har den på nationell nivå på grund av Corona till och med minskat. Det visar Allbrights senaste rapport.

Kriser gör oss kortsiktiga. Redan i våras höjdes varnande röster för att en av Sveriges mest könssegregerade branscher, samhällsbyggnad, skulle förlora de få kvinnor som företagen vinnlagt sig så hårt om att rekrytera. Det hände under 1990-talets kris då många kvinnor lämnade branschen – många gick inte ens tillbaka till ett teknikyrke. 

Det får inte bli så här igen. Och det behöver inte bli så. Men då behöver vi rätta till ett allvarligt missförstånd. 

Byggbranschen kämpar sedan länge för att förändra den skeva könsbalansen och få fler kvinnor att välja jobb i branschens företag. Företag, myndigheter och politiker sätter upp mål på mål om antal utbildningsplatser och gör mätningar om antalet rekryteringar av kvinnor. Ändå vänder inte trenden. 

Problemet är att det inte går att rekrytera sig ur ojämställdheten om arbetsplatskulturen som kvinnorna möter är exkluderande mot dem. Om det exempelvis skämtas hånfullt om just de vi vill ska trivas.  Och det är precis så det ser ut. 

Med hjälp av en ny metod att mäta machokulturens utbredning och uttryck, Machoindex, utvecklat i samarbete med psykologen och forskaren Magnus Johansson, vet vi för första gången att det finns en grov och direkt exkluderande jargon på alltför många arbetsplatser i Mellansverige. Diskriminerande skämt förekommer enligt nära sju av tio chefer som arbetar i samhällsbyggnadssektorn i den här regionen. Vanligast är skämt om ”hur kvinnor är”. 

Problemet gäller självklart inte bara vår region. Jämfört med samhällsbyggnad i andra delar av landet ligger vi i Mellansverige glädjande nog något bättre till men jämfört med arbetsmarknaden i stort har vi mer machokultur. Mer än vi har råd med om vi ska lyckas attrahera nya människor till vår bransch. 

Det är ett missförstånd att tro att vi kan rekrytera oss till en bättre könsbalans när det i grunden handlar om att vi försöker få kvinnor att trivas i en arbetsmiljö som är direkt fientlig för dem. Vi måste sluta fokusera så enögt på att räkna antal kvinnor och män och lägga minst lika stor ansträngning på att bygga företagskulturer där jämställdhet är möjligt. Först då kan vi räkna med att både attrahera och behålla kvinnliga anställda inom samhällsbyggnad.

Dessutom, när machokulturen minskar trivs och presterar alla bättre.