Hardox räddade Oxelösund från nedläggning

Kom ihåg att det seghärdade stålet räddade jobben i Oxelösund, skriver Sten-Åke Karlsson.

Kom ihåg att det seghärdade stålet räddade jobben i Oxelösund, skriver Sten-Åke Karlsson.

Foto: Linus Elsinen

Debatt2024-09-07 05:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

I år firar SSAB:s seghärdade stål, Hardox, 50 år.

Hardox tillhör kategorin seghärdat eller kylda stål som man säger numera. Hardox är ett slitstål med unika egenskaper för svetsning, bockning och skärande bearbetning. Att tillverka Hardox är i teorin enkelt men praktiken är besvärlig – mycket besvärlig. Det var inte alls självklart att Oxelösund skulle satsa på seghärdad plåt. Det fanns, utanför valsverkets väggar, konservativa krafter som bestämt motsatte sig seghärdat – man trodde mer på traditionell fartygsplåt – trots att de svenska varven var under avveckling?

Det var först när Hans Harvig, chef för division grovplåt (valsverket) 1982 utsågs till ny plats-chef för hela SSAB Oxelösunds som allting förändrades – och utvecklades. Harvig hade en plan som var mycket större än bara seghärdad plåt. Framgångssagan Hardox byggde på, förutom unika materiella egenskaper, fem andra helt nödvändiga förutsättningar: 

1. Hög leveranssäkerhet (93 procent)

2. Snabba leveranser (fyra veckor)

3. Högt utbyte från ämne till färdig plåt (90 procent)

4. Hög tillverkningssäkerhet (helst helt utan kassationer, justeringar eller omarbeten)

5. Omfattande utbildningar och en ny arbetsorganisation där medarbetarna har förtroende och frihet att självständigt utföra sitt produktionsuppdrag – det var så medarbetarna växte och själva vågade ta egna avgörande beslut. 

Detta visade sig vara den rätta vägen när Hardox erövrade helt nya marknader. Redan 1984 levererade Oxelösund mer än 100 000 ton seghärdad plåt om året – ett överlägset koncept. Alltsammans gick under samlingsnamnet KLS: kvalitet, leveranssäkerhet och service.

Försäljningschef Gunnar Löfgren drev tidigt (1969) frågan om seghärdat, han fick stöd av vd Ian Wachtmester (1970–1977) som också trodde på Löfgrens idèer – innan Hans Harvig tog vid och förde seghärdat i mål. Projektet hade kostat företaget motsvarande 40 miljoner årligen och hela tiden krävde mer pengar. 

Man får heller inte glömma alla enastående stålforskare, smarta produktionsutvecklare, moderna processutvecklare och drivna marknadsförare – men alla avgörande besluten om Hardox fortsatta framtid togs först av Ian Wachtmeister och sedan av Hans Harvig. 

Utan seghärdat hade det inte funnits några anställda alls i Oxelösund idag!