Kolets kretslopp är inte helt lätt att förstå, men väldigt centralt när det gäller att förstå hur olika åtgärder påverkar växthuseffekten. I ledaren ”Gödsla mer för klimatet” i SN den 20 juli redovisar Tobias Samuelsson uppgifter som kan behöva förtydliganden.

I princip är all kolinlagring i växande gröda bara en kortsiktig kolsänka. Kolet ingår i dessa sammanhang i ett relativt kortvarigt kretslopp. Det lagras in i grödan när den tar upp koldioxid från luften samtidigt som växten avger syre. När grödan sedan bryts ner som mat till människor, djur, maskar, svampar, bakterier mm återvänder allt kol till atmosfären genom andning/cellandning. Kolet i kärnorna återgår till atmosfären inom ca ett år beroende på hur fort vi äter upp exempelvis brödet som ger oss energi för att gå. När vi går andas vi in syre och släpper ut växthusgasen koldioxid. En liten del av det kol vi äter lagras in i våra kroppar men eftersom vi är dödliga så återvänder även detta kol till atmosfären när maskarna har gjort sitt jobb. Grödans övriga växtdelar och rötter bryts ner under månader upp till några år och inlagrat kol återvänder till atmosfären. Kretsloppet är slutet och kolet börjar om från början med inlagring i någon ny växtdel. Denna process sker ständigt och är i princip ett nollsummespel vad gäller påverkan på växthuseffekten.

Samma ska gäller träd. Växande skog binder kol och friger syre. När trädet eldas upp för energiutnyttjande eller ruttnar, dvs bryts ner av insekter, maskar, bakterier , svampar frigörs det bundna kolet i form av koldioxid. För att skogen ska vara en kolsänka krävs det att mängden skog ökar eller att virket binds in i byggnader under en lång tid. Trähus är således en bra kolsänka.

När det gäller åkermark kan emellertid en viktig kolinlagring uppkomma genom att höja mullhalten i jorden. Mullhalten är ett mått på mängden inlagrad biologisk massa, dvs ej helt nedbrutna växtdelar. Mullen bryts, som tidigare beskrivits, successivt ner och avger näring till åkerns växande gröda och koldioxid till atmosfären. Ekologiskt odlade marker har en högre mullhalt än konventionellt odlade. Åkrar med låg mullhalt som börjar odlas enligt ekologiska principer och regler får successivt höjd mullhalt på grund av en växtföljd med mer vallväxter och att andelen organisk gödsel är större. Detta ger således en långsiktig kolsänka. Konventionellt odlade marker brukar däremot nästan alltid leda till en successivt sänkt mullhalt, dvs motsatsen till en kolsänka. Mullhalten i svenska jordar har sjunkit sedan mitten av 1900-talet på grund av mer spannmålsbaserad växtföljd och ökad användning av mineralgödsel.