Hunden biter – ett lotteri med rättvisan?

När farliga hundar går fria och offren lämnas ensamma, är det tydligt att något är fel, skriver Eva-Maria Stålnacke. (Hunden på bilden är en tränad vakthund och är inte inblandad i händelsen som refereras.)

När farliga hundar går fria och offren lämnas ensamma, är det tydligt att något är fel, skriver Eva-Maria Stålnacke. (Hunden på bilden är en tränad vakthund och är inte inblandad i händelsen som refereras.)

Foto: PAUL HOSEFROS

Debatt2025-01-15 05:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Vem bär ansvaret när en hund attackerar en människa? Ska offret behöva göra polisens jobb och själva ta reda på hundägaren? 

Detta är frågor som jag aldrig trodde jag skulle behöva ställa, men som blev verklighet när min tonårsdotter blev biten av en rottweiler för en tid sedan. Skadan var så pass allvarlig att hon behövde akutvård. Vi var chockade och sårade när vi vände oss till polisen, men där möttes vi av kalla händer. "Vi kan inte göra något om ni inte vet hundägarens namn". I stället för att få hjälp blev det upp till oss att samla information och spela detektiv, tidskrävande och känslomässigt påfrestande, nåt som inte borde ligga på offret.

Vad hade hänt om det hade varit ett litet barn eller en äldre person? Hur skulle de klarat av detektivarbetet?

Vi upptäckte senare att en annan person, som också blivit biten av samma hund, hade fått en helt annan behandling. Polisen hjälpte till att identifiera hundägaren och tog kontakt med länsstyrelsen för vidare utredning. Hur kan det vara möjligt att bemötandet skiljer sig så drastiskt? Varför är det upp till slumpen vilken hjälp man får? 

Detta är inget annat än ett lotteri med rättvisa, där medborgarnas säkerhet och förtroende står på spel.

Det ojämlika bemötandet vi upplevde skapade inte bara frustration utan också en djup känsla av orättvisa. Hur många liknande fall förblir osynliga för att polisanmälningar inte tas emot, eller för att offren saknar resurser att driva sina fall vidare? Hur kan det vara acceptabelt att en hund, som redan varit inblandad i flera incidenter, får utgöra ett fortsatt hot för allmänheten? Det är tydligt att vi behöver skarpare regler och riktlinjer för att hantera farliga hundar.

Andra europeiska länder har krav på ägare till högriskhundar. Dessa krav inkluderar exempelvis munkorg, särskilda tillstånd och utbildning för ägarna. Dessa regler är inte till för att straffa hundarna utan för att skydda både dem och allmänheten. Genom att införa tydliga riktlinjer för hundens egenskaper och ägarens ansvar kan risken för incidenter minskas. Sverige måste ta lärdom av dessa länder för att skapa trygghet för alla medborgare.

Men detta handlar om mer än bara hundattacker. Om vi inte kan lita på att rättvisa skipas i dessa fall, hur kan vi känna oss trygga i ett samhälle där gängvåld och andra brott ökar? Det är tydligt att rättssystemet behöver reformeras för att säkerställa konsekvent och likvärdig behandling och därmed återuppbygga förtroendet och garantera medborgarnas trygghet.

När farliga hundar går fria och offren lämnas ensamma, är det tydligt att något är fel. Vi behöver ett system där brottsoffer får stöd, polisen agerar enligt tydliga riktlinjer, och rättvisa skipas utan godtycke. 

Det är dags att agera – innan fler drabbas.