Vi är många som kan ”hamna på Björntorp” om allt går som det kan gå. Det är med en viss oro vi 40-talister talar om Björntorp, både som eventuella vårdtagare eller anhörig. Vi är alla överens om att Björntorp egentligen är ett ganska bra ställe och borde ha alla förutsättningar för en ordnad äldrevård – men personalen verkar sakna de rätta förutsättningarna.
Alla känner vi någon eller några personer som vi besökt på Björntorp och förstår ganska snart att det är de anhörigas engagemang och omtanke som bidrar till personalens avlastning och vårdtagarnas bästa. Utan dem vågar jag inte ens tänka tanken hur det skulle se ut.
Björntorp är inget man ser fram mot varken som vårdtagare eller anhörig. Men det kan bli oundvikligt för oss alla.
Nu väntar vi på att det nya politiska styret ska ta sitt ansvar och ge personal, vårdtagare, anhöriga och alla andra berörda svar på: Vad och hur tänker ni lösa situationen på Björntorp – både på kort och lång sikt.
Det här är viktiga frågor för oss, det kan vara avgörande om man vågar åldras i Oxelösund. Det är framför allt vilka nya stigar som ska trampas upp – hur ser dem ut? Det låter stort och omvälvande, så det är nog nödvändigt, men vad innebär det för vårdtagarna på Björntorp när man säger att man ska ”trampa nya stigar”? Hur blir personalens arbete mer stimulerande, utvecklande och bättre avlönat – för det är vad det handlar om.
”Lönen avslöjar alltid hur mycket ens arbete är värt – oavsett vad man arbetar med”.
Det känns inte särskilt övertygande när kommunalrådet avslutar intervjun i SN med; hoppas det känns bättre till slutet av det här året. Vi har nog större förväntningar än bara kommunalrådets fromma förhoppningar? Vi vill se konkreta resultat – åtminstone i någon form!
Det handlar om vårdtagare som arbetat och betalat skatt ett helt arbetsliv och förtjänar en värdig omvårdnad när krafterna inte längre räcker till. Det handlar också om vårdpersonal som varje arbetspass känner att deras arbetsinsatser inte riktigt uppfyller vårdkraven – trots att man gör allt vad man kan.
Detta är en mycket större fråga än allmänt politiskt trätande – det handlar om dem som efter ett långt arbetsliv behöver vård och omsorg – och hur de styrande politikerna respekterar deras livsgärningar.
Om det bara handlade om att skjuta till nya resurser och mer pengar vore det väl en sak – men det här kräver mer än så. Det handlar om ett nytt sätt att organisera arbetet inom vården – med politiker och chefer som förstår vad människor (medarbetarna) behöver för att göra ett bra jobb – och ser till att dem får det.
Industrins sätt att organisera arbetet (Lean) har inget att tillföra vården – även om många vård-inrättningar har försökt. Det är bara ett annat sätt att göra samma saker till lägre kostnader med mindre personal och fler chefer.