Sverige är på många sätt en skyddad verkstad. Vi infödda svenskar är inte vana att behöva fundera på vår egen trygghet i någon större skala. Plötsligt har vi i Ukraina en stor akut kris i vår närhet. Den påminner oss om att inte heller vi är osårbara. Vi lider med de drabbade, inte minst barnen naturligtvis. Det mänskliga lidandet plågar oss alla.
Som ”miljömupp” sedan årtionden tillbaka har jag ofta känt mig gravt missförstådd. Det har blivit lite bättre, men fortfarande lever bilden kvar av den miljöengagerade som den lite korkade. Den som inte förstår att människa och ekonomi alltid måste gå först. Bilden bygger på föreställningen att miljöengagerade värnar träd, skalbaggar och fåglar. Inte människor.
Sanningen är att miljörörelsen är den rörelse som under decennier sett de mänskliga kriserna och katastroferna komma. Rörelsens engagerade har skrikit sig hesa om de gigantiska riskerna långt innan Greta Thunberg blev den nya rösten för upplysning i ärendet.
De senaste åren har krismedvetenheten växt i Sverige. EU-kommissionen lät förra året invånarna i medlemsländerna ta ställning till vilken de anser vara det enskilt allvarligaste problemet som världen står inför. Av svenskarna pekade 43 procent ut klimatförändringarna. Det är den klart högsta andelen i EU (snitt 18). I Sverige är vi alltså på rätt väg, men vi behöver också övertyga fler.
I FN:s senaste rapport konstateras att mer än hälften av jordens befolkning redan har upplevt klimatförändringar som har med vatten att göra. Antingen finns det för mycket eller för lite, som vid torka och skogsbränder. Flyktingorganet UNHCR framhäver att vi drastiskt måste minska utsläppen av växthusgaser för att undvika de värsta katastrofscenarierna med otaliga miljoner människor på flykt. IPCC slår fast att många negativa effekter redan är oåterkalleliga, att vi måste återställa natur och skydda minst 30 procent av jordens ekosystem för att skydda oss från klimatkrisen.
När pandemier och krig drabbar mänskligheten måste vi stå ut med att ha fler kriser i huvudet samtidigt. Vi har nämligen inte tid för något annat. Som IPCC skriver:
”De sammanräknade vetenskapliga bevisen är otvetydiga: Klimatförändringar är ett hot mot människors välbefinnande och planetens hälsa. Varje ytterligare försening av samordnade och förebyggande globala åtgärder för anpassning och begränsning kommer att missa ett kort och snabbt försvinnande fönster av möjligheter att säkra en levande och hållbar framtid för alla.”
Att inte ta detta på största möjliga allvar vore det verkligt korkade.