Ängslan briserar i natten. Maria lyfter upp sitt barn. Känner pojken spänningen i mammas händer? Brådskan i hennes rörelser? Farväl hemmet. Farväl tryggheten. Iväg ut i mörkret. Undan rädslan, hungern, våldet.
Så genomkorsas världen av flyktingars vägar. Strömmar av skräck håller stigarna vältrampade. Karavaner av människor flyr igår, idag, i morgon. Genom tider och länder flyr människan från svälten, hatet, förtrycket, från en krossad hemstad, en förlorad framtid. Genom öknar, över hav, bland ruiner. Och aldrig saknas där mammor. Med barn på armen. Maria med Jesus är bara en av miljoner.
Fågeln väljer flykten, människan gör det inte. Flykten tvingar människan att söka fristaden, överlevnaden. Tårar väter människans flyktstigar. Vi sänder vår fråga om meningen till Gud: Hur kan du? Men - frågan vänder tillbaka till oss. Vår gråt blir Guds egen gråt: Hur kunde ni låta det gå som det gick med barnen i Auschwitz? Och idag, i Jemen? Frågan besvaras sällan av diktatorer. Eller migrationsministrar.
Så blir världens flyktvägar, genom öknarna, över haven, i bergen, en karta som en del av oss kan känna igen. Man har varit där. Man har burit sorgen över det som har gått förlorat. Man har känt rädslan inför vad som skall komma. Vakat i det svartaste mörker. Att fly är inte är en nöjesresa.
Nu i jul kan vi välja en av två verklighetsbilder. I maktens och våldets ögon är hotet och hatet i världen en detalj i historiens marginal. En del blir notiser i media. Annat, det mesta, syns inte. Som mammor med barn.
En annan berättelse når oss underifrån. Är det de starkaste och största – eller de svagaste och minsta – som avgör vad som är viktigt här i världen? Om huvudnyheten i CNN, Pravda eller Rapport formuleras uppifrån eller nedifrån? Om det är makten eller barmhärtigheten som har tolkningsföreträde?
Vi firar jul. Vi möter Kalle Anka. Och Karl Bertil Jonsson. I coronans tid är vi värda en god jul. Värda att få glädjas åt stormköket, årets julklapp – en ironi, mitt i en stormig värld? Att fira jul, på djupet, är att möta Verkligheten. Att få ett barn i famnen. Att erbjudas medansvar för detta barns framtid hos oss. Att inbjudas till att med våra kompetenser, vår längtan, vårt mod, vår tro, vårt hopp – och framför allt vår kärlek – kupa våra händer till skålar, bräddfyllda med den goda nåd och den uthålliga kärlek som vi kallar Gud. Som vi kan hjälpas åt att sprida. Inte minst till mammor och barn!