Till och från dyker det upp ogenomtänkta kommentarer om att feminismen har spelat ut sin roll, att vi har kommit i mål med jämställdheten i Sverige, och att kvinnorna därför ska vara nöjda och glada. Det är total faktaresistens. Titta på statistiken, och på politiken! Här är några tunga skäl till att kampen för jämställdhet i Sverige inte ska blåsas av 2024:
Lönerna är inte jämställda. Kvinnor i Sverige arbetar gratis 48 minuter om dagen. Det gäller kvinnor som kollektiv, oavsett klass. När det kommer till arbetaryrken ligger lönerna på en nivå som gör det svårt att försörja sig. Medan den genomsnittliga faktiska månadslönen för en manlig arbetare ligger på blygsamma 28 920 kronor får en kvinnlig arbetare nöja sig med än mindre på 23 210 kronor! Och detta är före skatt. Hur ska det kunna räcka för att försörja barn? Kvinnor går omkring och lider i olyckliga förhållanden för att de inte har råd att skaffa sig ett liv på egen hand. Det vanligaste yrket för en svensk kvinna i dag är undersköterska. Ska alla kvinnor flytta över till mansdominerade sektorer för att slippa värdediskrimineringen - ”göra andra val, få andra resultat” som Ebba Busch sa för ett par år sedan? Vad blir resultatet för välfärden då?
Arbetsmiljön är inte jämställd. På arbetsplatserna i välfärden, där kvinnor är starkt överrepresenterade, är personalen under stark press på grund av underbemanningen och sjuktalen är höga. Medlemmar i Kommunal har vittnat om att de inte har tid att ta kortare pauser under arbetsdagen, inte ens för att gå på toaletten! Nära en av tre kan inte bestämma den egen arbetstakten.
Stressen och tidsbristen för återhämtning är ett enormt arbetsmiljöproblem som har lett till att medlemmar i Kommunal går ner i arbetstid för att klara tillvaron. Resultatet blir alltså att de betalar själva för sin återhämtning. Och över hälften av medlemmarna som arbetar i äldreomsorgen säger att de har funderat på att sluta.
Bristerna i arbetsmiljön är strukturella. På arbetsplatser i kommunerna, där kvinnor är överrepresenterade, pekar Arbetsmiljöverket på att det inte finns någon bra kommunikation mellan cheferna och de som faktiskt utför jobbet. Dessutom har cheferna i vård- och omsorgssektorn ansvar för enormt många fler medarbetare än i andra branscher. Hur ska de ha tid att lyssna, diskutera, ompröva och värdera? Detta i jämförelse med de manligt dominerade yrkena, där ledningen lyssnar på proffsen i verksamheten.
Den politiska viljan saknas. Vi har en regering som har underfinansierat välfärden grovt samtidigt som man har öppnat upp för att överge överskottsmålet för att bygga ut försvaret. När det gäller omsorg kring människor är det mesta omöjligt, men när det gäller Nato siktar vi mot stjärnorna.
Allt det här bevisar att Kommunal behöver lägga in högsta växeln i strävan efter jämställdhet på arbetet, i samhället och i politiken. Nuvarande regering ger oss inget val. Vi tar alla chanser vi får att prata om bemanningsriktlinjer, lagstiftning om kvinnors arbetsmiljö, slopad karens och indexering av statsbidrag till välfärden. Ointresset är monumentalt, särskilt från jämställdhetsministern.
Så om någon ens andas om att jämställdhet och feminism inte behövs i dagens samhälle, så vet du vad svaret blir.
Kampen fortsätter den 8 mars och alla de andra 364 dagarna på året.