IPCC-rapporten som kom ut nyligen ger fem scenarier som visar en global temperaturökning på mellan 1,5 – 2 grader. Problemen beror på utsläpp av koldioxid och metan i atmosfären. En framtid med havsnivåer som stiger, med oregelbundna väderfenomen såsom orkaner, värmeböljor och hotande svältsituationer kan drabba mänskligheten.
Något måste göras.
En historisk tillbakablick visar att det i början av 1900-talet var så utsläppen av växthusgaser varierade mellan olika länder. Vid 1900-talets början släppte Kina ut motsvarande 10,8 miljoner ton koldioxid, Indien 32 miljoner ton, EU 1,15 miljarder ton och USA 1,45 miljarder ton.
I dag ser denna bild annorlunda ut. Det totala koldioxidutsläppet i världen var 36 miljarder ton år 2019, enligt intresseorganisationen för vetenskap, Union of Concerned Scientists. Av detta släppte Kina ut 10,17 miljarder ton koldioxid, vilket motsvarar 28 procent totalt och USA 5,28 miljarder ton, motsvarande 15 procent. För EU:s del var det 2,92 miljarder ton (8 procent totalt), Indien 2,62 miljarder ton (7,4 procent), Afrika 1,45 miljarder ton (4 procent) och Sydamerika 1,09 miljarder ton (6,1 procent). Sveriges andel av de totala koldioxidutsläppen var 0,15 procent.
Statistiken ovan tyder på att ekonomisk utveckling och ökande koldioxidutsläpp hänger ihop. Vi ser också vilka länder eller världsdelar där man släpper ut mest. De rika länderna har ett stort fotavtryck utsläppsmässigt, vilket också måste speglas när man tar beslut kring omfattande åtgärder för att sänka temperaturutvecklingen med 1,5-2 grader inom två decennier.
För Sveriges del är beslutet taget. Senaste 2045 ska Sverige inte ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären, enligt det långsiktiga strategiska målet. Det är en ambitiös strategi som inbegriper många olika åtgärder.
Det finns dock ett problem som vi måste ta hänsyn till – det handlar om snålskjutsproblematiken. De åtgärder som vidtas innebär också en kostnadsökning för att tillverka här hemma. Våra konkurrensfördelar gentemot omvärlden minskar därmed, vilket kan vara ett problem för exempelvis arbetsmarknadspolitiken. De företag som är baserade i länder utan tvingande klimatåtgärder, för mer hållbara och miljövänliga tillverkningsmetoder, borde möta miljökrav som motsvarar det som driver på kostnadsökningar i Europa och i Sverige i synnerhet. Här måste EU driva igenom energistandarder för alla aktörer som vill verka på den inre europeiska marknaden.
För att stimulera utvecklingsländerna att växla över till mer hållbart måste vi vara beredda att dela kunskap kring tillverkningsmetoder som är klimatvänliga. För att vända trenden och med kraft begränsa hoten från globaluppvärmning måste inte minst Kina vara med på ett aktivt sätt.