Koldioxidbudgetar måste användas med förnuft

Lokala koldioxidbudgetar måste användas med förnuft och åtgärdsplanerna baseras på seriös analys av möjligheterna att minska utsläppen med lokala beslut, skriver Björn Kjellström.

Lokala koldioxidbudgetar måste användas med förnuft och åtgärdsplanerna baseras på seriös analys av möjligheterna att minska utsläppen med lokala beslut, skriver Björn Kjellström.

Foto: Berit Roald/TT

Debatt2021-10-29 05:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det mål för klimatpolitiken som alla partier, utom SD, godtog 2017, innebär att koldioxidutsläppen skall vara noll 2045. Det var en politisk kompromiss där man bortsåg från att det inte är stoppdatum för utsläpp som avgör klimatpåverkan. I själva verket är den totalt ytterligare utsläppta mängden avgörande. FN:s klimatpanel har kommit fram till att den inte bör överstiga 600 miljarder ton om vi skall ha en rimlig chans att nå målet om högst två graders höjning av medeltemperaturen på jorden. Utsläppsutrymmet kan betraktas som en koldioxidbudget som inte får överskridas. 

Forskare vid Uppsala universitet har funnit att 320 miljoner ton räknat från 2020 är en rimlig andel för Sverige. Man har också presenterat koldioxidbudgetar för ett antal kommuner och regioner. Fortsätter utsläppen på nuvarande nivå kommer budgeten att vara förbrukad innan 2027 både för Sörmland och Nyköping. Det är uppenbart att omställningen från fossila bränslen brådskar och att det kräver realistiska åtgärdsplaner som stöds av väljarna.

Då är det omdömeslöst att presentera den nödvändiga omställningstakten så som sker på kommunens hemsida. Enligt denna skall de största utsläppsminskningarna ske under de närmaste åren, med 17 procent per år. Samma orealistiska budskap hittar man i regionens klimatplan. Det kommer snabbt att visa sig att detta inte kunde åstadkommas. Förtroendet för klimatpolitiken undergrävs.

Det som krävs är en analys av möjligheterna att påverka de utsläpp som den egna verksamheten, näringslivet inom kommunen eller regionen och invånarna orsakar. Om man utgår från att SSAB:s utsläpp hanteras enligt företagets planer, blir uppgiften både för kommunen och regionen att framförallt minska utsläppen från transporter. Vägtrafikens utsläpp kan minskas med lokala initiativ för bättre samhällsplanering, bättre kollektivtrafik och utbyggnad av laddmöjligheter, men ökad tillgång på biodrivmedel och ökad andel elbilar är de enda möjligheterna att minska utsläppen så snabbt som krävs. För detta krävs styrmedel som bara staten förfogar över. Detsamma gäller utsläpp från arbetsmaskiner, sjöfart och flyg.

Lösningen är inte ett val mellan att stoppa all biltrafik och stänga Skavsta. Lokala koldioxidbudgetar måste användas med förnuft och åtgärdsplanerna baseras på seriös analys av möjligheter att minska utsläppen med lokala beslut. Krävs stöd av statliga styrmedel, måste det behovet kommuniceras uppåt i det politiska systemet.