Bolånetaket och amorteringskraven bidrar till den rådande situationen, men den tydligaste förklaringen måste kopplas till kommunernas bristande ansvarstagande.
De svenska kommunerna har en nyckelroll i bostadsplaneringen. Tyvärr saknas många gånger den nödvändiga lyhördheten för människors behov och önskemål när det kommer till bostäder. Politiker och tjänstepersoner gör det ofta enkelt för sig genom att prioritera kvantitet istället för långsiktig kvalitet i samklang med efterfrågan. Givetvis agerar inte alla kommuner på samma sätt.
För kommunen är det enklare att ta fram mark för höghusbebyggelse än för småhus. ”Vi har inte tid med småhus när det behövs massor med bostäder” brukar vara en vanlig invändning.
Det byggs i runda tal 10 000 småhus årligen. Det är den lägsta nivån på ett sekel. Småhusen svarar enbart för 20 procent av alla nya bostäder. I jämförelse med flertalet andra delar av Europa är andelen mycket låg, detta trots att vi har tillgång till mer byggbar mark än jämförbara länder.
Ungefär 70 procent av befolkningen i Sverige vill bo i småhus. Betydligt färre gör det. En undersökning från Demoskop visar att nästan 40 procent av landets hyresgäster skulle föredra att bo i småhus.
De svenska småhustillverkarna har goda möjligheter att öka produktionen till 20 000 per år. Den uppmärksammade materialbristen kan visserligen vara hämmande. Förhoppningsvis kommer detta hinder relativt snart att bli mindre akut.
Till bilden hör att det finns en tungt vägande hållbarhetsaspekt i jämförelsen mellan småhus och flerfamiljshus. Den småhusdominerade trädgårdsstaden har ett lägre klimatavtryck än den kompakta staden. Enligt studien ”Stadsutbyggnad och hållbarhet” från KTH blir koldioxidutsläppen i ett livscykelperspektiv mellan 30 och 40 procent lägre per invånare i trädgårdsstaden. Dessutom förbättras den biologiska mångfalden.
Kommunerna måste överge sin fixering vid förtätning och höghus som den enda vägen att gå för att minska bostadsbristen. Ekonomiskt, socialt och miljömässigt finns det bättre lösningar.
Det är upp till kommunerna att ta sitt ansvar för att öka markanvisningarna för småhus. På det sättet kan vi få se inledningen till en process med den ena positiva effekten efter den andra.
Betydligt fler kan förverkliga sin dröm om att bo i ett småhus med gräsmatta, blomsterrabatter, grillhörna och kanske studsmatta och elbilsparkering inpå husknuten. Ett ökat småhusbyggande gör också att fler hyresrätter blir lediga. Bostadsbristen minskar och priserna kyls ner enligt grundläggande ekonomisk kunskap. Bostadsmarknaden går helt enkelt in i en sundare fas.
Allt detta kräver att kommunerna anstränger sig, tar sitt ansvar fullt ut, släpper sin ensidiga fäbless för höghus och börjar lyssna mer uppmärksamt på sina medborgare.