Dagligen så utsätts människor för brott. Den kriminalpolitiska utvecklingen i Sverige har resulterat i ett större fokus på brottsoffret än vad som tidigare varit fallet. Ett exempel på hur det görs gällande är bland annat rätten till målsägandebiträde som regleras i lag (1998:609) om målsägandebiträde.
Syftet med att få ett målsägandebiträde förordnat är bland annat att stärka målsägande (brottsoffrets) ställning i straffprocessen och dess olika beståndsdelar. Målsägande ska kunna räkna med en stöttning både ur ett juridiskt och ett kurativt perspektiv från målsägandebiträdet. Detta gäller under såväl pågående förundersökning som en potentiell huvudförhandling.
Jag vågar påstå att det i många fall är på grund av målsägandebiträdet som en målsägande klarar av den enorma påfrestning som kan uppkomma vid medverkande i en rättsprocess. Först och främst är det en juridisk djungel att navigera inom. Gemene man förstår förmodligen inte vad det innebär att exempelvis biträda åtalet och hur det går till vid yrkande av skadestånd. Därtill uppkommer det de känslomässiga svårigheterna, såsom att behöva uppleva och eventuellt återberätta händelseförloppet som man varit med om.
Utifrån dagens lagstiftning så är möjligheterna att få ett målsägandebiträde förpassat till vissa brottstyper. Dessa är främst sexualbrott, brott mot person eller annat brott på vilket fängelse kan följa, om det kan antas att målsägande har ett särskilt starkt behov.
För att det ska bli aktuellt att förordna ett målsägandebiträde i fall som avser exempelvis utpressning, bedrägeri, stöld så krävs det att målsäganden har ett särskilt starkt behov av ett biträde. Om ett sådant behov inte konstateras, så är risken stor att tingsrätten kommer att avslå en begäran om ett förordnande i dessa fall.
Enligt mitt tycke bör det inte vara så. Rätten att få vägledning och hjälp när man blivit utsatt för ett brott bör inte vara förpassat till vissa brottstyper. Även en ung människa som exempelvis blivit utsatt för ekonomisk brottslighet bör ha rätt till ett målsägandebiträde - även om denne anses sakna ett särskilt starkt behov. Däremot är det självfallet en kostnadsaspekt i det hela - då målsägandebiträden bekostas av staten. Men trots detta, är min bestämda uppfattning att det kan vara värt att se över regelverket och om det finns anledning att reformera dessa. Vad anser du?