Oxelösund är ett av de tydligaste exemplen i Sverige på att en enskild entreprenör också kan vara en samhällsbyggare. Jag tänker naturligtvis på Carl Sebardt som ledde Sveriges dittills största industrietablering som omdanade hela samhället och medförde en befolkningsökning från 6 000 till 15 000 invånare. Carl Sebardt engagerade sig framgångsrikt för att undvika segregationstendenser när samhällets invånarantal mer än fördubblades på ett par år och såg bl a till att det skapades bra fritidsanläggningar och god service åt alla familjemedlemmar.
Svensk historia är full av företagare som har tagit ett stort samhällsansvar. Från 1600-talet fram till början av 1900 fanns landets mest utvecklade välfärdsinstitutioner på liknande järnbruk runt om i landet. Under decennierna kring sekelskiftet 1900 var det ofta entreprenörer – inte minst kvinnor – som tog initiativ till nya verksamheter inom vård, omsorg och utbildning.
Men under efterkrigstiden blev svenska entreprenörer mindre synliga i rollen som samhälleliga stöttepelare. Idag ser vi en återkomst av denna typ av individer som historiskt tagit ett samhällsansvar som gått långt utöver företagarrollen.
Jag konstaterar i en nyutkommen skrift, Entreprenörer som välfärdsbyggare, utgiven Entreprenörskapsforum, att vi nu kan se entreprenörernas återkomst. Sedan 1990-talet har flera politiska reformer genomförts som har förbättrat villkoren för privata entreprenörer inom välfärdssektorn. Idag är de privata inslagen betydande inom exempelvis förskolan (20 procent), grundskolan (15), gymnasieskolan (26), primärvården (35), hemtjänsten (18) och den personliga assistansen (76).
Den svenska välfärdsmodellen ställs också mot samhällsproblem där offentliga insatser av allt fler bedöms som otillräckliga. För miljö och klimat, utanförskap eller den demografiska utvecklingen kan vi förvänta oss att entreprenörer blir alltmer synliga i rollen att utveckla välfärden.
För att uppmuntra fler att göra insatser à la Carl Sebardt kan noteras att institutionella förhållanden som skattelagstiftningen påverkar förmögenhetsbildningen och viljan att donera eller testamentera tillgångar till allmännyttiga ändamål. Frånvaron av avdragsrätt för gåvor har verkat avhållande då det gäller andra former av donationer.
Under senare år har uppmärksamheten ökat kring företagares donationer. Dels har en faktisk ökning troligen skett till följd av förmögenheter som skapats under senare decenniers omstruktureringar i ekonomin. Dels har donationer blivit mer socialt accepterade, kanske beroende på en mer positiv inställning till framgångsrika entreprenörer och på att de offentliga anslagen inte längre uppfattas som outtömliga ymnighetshorn. Låt oss återuppta en gammal tradition och låta 2000-talet bli än mer av en renässans för entreprenöriellt välfärdsbygge i Sverige!