De ”apatiska barnen” dyker upp då och då i den svenska debatten. 2007 fann en känd utredare att föräldrar manipulerade sina barn till att ligga stilla på dagar och passa på att leka och äta på nätterna. Syftet skulle vara att tilltvinga sig uppehållstillstånd för familjer. Barn kan ju användas: som utpressningsmetod eller som vapen mot fiender.
Själv mötte jag den utmanande frågan om uppgivenhet hos tonåringar på 1980-talet. En svensk tonåring gled in i katatoni – total avsaknad av rörelse, reaktioner och signaler. Matning fungerade inte, Bot fanns inte. Barnet tynade bort. Alla stod handfallna. Det var svårt att hantera den begravningen.
2002 mötte jag en flyktingfamilj från Sydeuropa. Tonåring igen, liggande, avstängd. Till akuten. Sondmatning. Förtvivlan och skräck. En klok psykiater med internationella erfarenheter från krigsområden, två lika kloka barnläkare, på barnmottagningen och på BUP, blev mina medvandrare. Vi lärde nog varandra om sambandet mellan kropp, själ och ande. Tretton tonåringar och två vuxna personer med ”uppgivenhetssyndrom” blev täta inslag i mitt och deras liv i många år.
”De apatiska barnen” under vårt århundrades början kom från krigsområden tillsammans med syskon och föräldrar, Deras sinnen och minnen var fyllda av oro och fasa, ångest och skräck. I Sverige stod vi valhänta. Föräldrarna lurar oss, tänkte en och annan av oss. Också jag tänkte lite så. Hur möter man gissningar och fantasier? Genom att se, höra, komma nära verkligheten. Jag gjorde täta, mest oanmälda hembesök/sjukbesök. Tidig morgon, sen kväll – jag vill inte bli lurad av sluga föräldrar. Vi var två som turades om med detta. Inga spår av fake news hittade vi.
Genom åren har jag fått hård kritik: godtrogen, lättlurad, korkad. Alltid av dem som aldrig varit i närheten av en katatonisk tonåring i dödens närhet.
Till slut kunde alla dessa tonåringar sakta återkomma till livet. Tid tog det, ofta många månader efter det att familjerna fått tillstånd att stanna i Sverige. Att se ett barn, som har varit mentalt död ett år, en dag öppna ett öga – större under får man leta efter.
Min erfarenhet, lärdomen från sexton sängkanter, är enkel: Bara en trygg miljö, som kan skapa tillit, stabilitet och varsamhet, kan hjälpa fram livet som falnar i en rädd liten människa. Där kärlek och värme och omsorg kan andas in i ett barn, där kan livet sakta väckas upp. Dessa sexton sängkanter hjälpte mig att inse att mina egna tvärsäkra klokskaper om föräldrars smarta påhitt att lura mig – de var bara min egen enkla metod att slippa se en verklighet som jag inte hade varit med om.
Nu är dessa före detta tonåringar, de jobbar, ofta i vården eller på myndigheter. De gifter sig och får barn. De är ju som vi, infödingar i Sverige!