I media läser vi om Moderaternas förslag att screena alla barn i utanförskapsområden för ADHD, till och med så tidigt som i förskoleåldern. Det framhävs att evidens för koppling mellan ADHD och våldsdåd finns. Förslaget är problematiskt av flera anledningar.
Den evidensen som framhävs är inte helt entydig. Exempelvis är kopplingen till våld starkare för vissa ADHD symptom än för andra (Engelhardt, 2019). Forskningen visar också att symptomutvecklingen över tid inte är konstant. Exempelvis är det klarlagt att inte alla vuxna med ADHD hade ADHD symptom i barndomen (Riglin et al., 2016). Vi vet också att ADHD inte alltid har en koppling till problemskapande beteende, än mindre förutsäger våldsbrott, och denna koppling är osäkrare desto yngre barnet är. Dels vet vi att problemskapande beteende hos barn och tonåringar, och senare eventuellt kriminellt beteende, inte sällan har andra orsaker än ADHD (Mohr et al., 2016).
Funktionsnedsättningen ADHD har samtidigt ett brett spektrum av symptom, där är även skillnader mellan pojkar och flickor är belagda (se läkartidningen volym 119), som kräver skräddarsydda insatser. Medicinering för ADHD symptom rekommenderas först till barn från sex års ålder (Riktlinje ADHD, SFBUP 2016). Däremot rekommenderas både i förskole- och skolålder en kombination av olika insatser, där psykosociala och stödjande insatser till familjen och skolan framhävs (Kunskapsstöd Socialstyrelsen 2014, Riktlinje ADHD, 2016).
I skolan finns det strukturer för att systematiskt upptäcka och bedöma stödbehovet hos elever i olika åldrar med problemskapande beteende och/eller med svårigheter som rör uppmärksamhet och/eller hyperaktivitet. Det sker tillsammans i tvärprofessionell dialog mellan undervisande personal och elevhälsans professioner, inklusive elevhälsopersonal med hälso- och sjukvårdsuppdrag. Stödinsatser i skolan sätts in, och i vissa fall rekommenderas också utredning inom specialistvården. Men screening i förskolan och skolan kan inte ersätta den gemensamma, tvärprofessionella bedömningen av stödbehovet i förskolan och skolan.
Samtidigt är Socialstyrelsen tydlig i sin vägledning för elevhälsan (2016) att skolan har ett tydligt främjande och förebyggande uppdrag, och läroplanen framhäver bland annat uppdraget att främja elevernas sociala utveckling. Där vet vi att utvecklingen av nära relationer och delaktighet i prosociala sammanhang på gruppnivå har en effekt att förebygga utanförskap. Det är brottsförebyggande! Där är toleransprojektet i Nyköping, fritidsverksamheter, samt systematiskt arbete med elevernas värdegrund och skolnärvaro goda exempel.
Det är dags att partierna i Nyköping visar oss hur ni vill satsa framåt på utveckling av detta främjande arbete för barnen i och utanför förskolor och skolor, i stället för förslag som riskerar att stigmatisera barn i utanförskapsområden och barn med funktionsnedsättning ADHD!