EU-parlamentet röstar den 7 februari om en helt ny lag för ny GMO-teknik, den så kallade gensaxen. Det är den svenska moderaten och europaparlamentarikern Jessica Polfjärd som har lett arbetet med att utforma förslaget och i många länder i Europa har förslaget varit föremål för intensiv diskussion. I Sverige har det dock varit märkligt tyst i debatten trots att förslaget i praktiken innebär en avreglering av GMO och likställer många produkter framtagna med gensaxen med konventionellt förädlade sorter. Lagförslaget duckar också för alla verkligt svåra frågor om patent, särhållning och spårbarhet. Utan tydliga direktiv kommer det att bli dyrt, kanske till och med omöjligt för konsumenten att undvika GMO. 

I Europa har av tradition funnits en stark politisk övertygelse om att gener inte ska patenteras och ägas. Med gensaxens intåg har frågan kommit att bli mer komplex. Kortfattat kan man säga att ett företag idag kan få patent på en gen, eller en sort, om man visar att den är ett resultat av en teknisk innovation, snarare än en naturlig process. Med den nya gentekniken kommer antalet patent på gener och nya sorter att öka drastiskt och våra gener blir en handelsvara. 

Som bonde har jag följt lagstiftningsprocessen med tilltagande oro. Om lagförslaget går igenom finns det  stor risk att vi får en liknande utveckling i Europa som den som redan skett i USA där bönder plötsligt blir tvungna att betala för användningen av sorter som patenterats eller blir skadeståndsskyldiga om deras utsäde kontaminerats av patenterade sorter som de inte har licens att odla. 

Redan i dag styrs växtförädling och försäljning av insatsmedel till stor del av multinationella bolag, varav ett av de största är helägt av den kinesiska staten. Vill vi ha en robust inhemsk matproduktion är frågan om vem som äger patent och kontrollerar insatsmedel ytterst relevant, inte minst ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv.  Vi lantbrukare talar ofta om äganderätt till marken. Det är hög tid att vi även börjar fundera över vem som äger patent på det vi odlar. 

En annan brist i lagförslaget gäller märkning och spårbarhet. En lag värd namnet borde tydliggöra att det är den som äger grödan och gör vinst på försäljningen som ska betala för särhållning och provtagning. Det måste regleras vem som står för kostnader som uppstår när sorter utvecklade med ny gmo-teknik gör sitt intåg i naturen och påverkar lokala ekosystem. Redan i dagsläget vet drabbade lantbrukare och privatpersoner  hur arbetsamt och kostnadskrävande det är att hantera invasiva arter.  

Att ge sken av att ny GMO-teknik är vår enda räddning för att klara klimatkrisen och därmed helt blunda för alla risker duger inte. Rätt använd kan ny teknik innebära stora möjligheter - men det betyder inte att politiker får lägga sig platt för biotechföretagens lobbymaskineri som av vinstintresse vill slippa bli begränsade av lagkrav. 

Jessica Polfjärds  ambition har varit att skapa en okrånglig lag. Det kan vid första anblicken tyckas som en god ansats. Men att presentera ett förenklat lagförslag för en mycket avancerad teknik kommer garanterat att skapa en väldigt krånglig verklighet med stort utrymme för olika tolkningar när lagen sedan ska implementeras. Visst är det begripligt att företag som satsat stora pengar i utvecklingen av den nya GMO-tekniken skyndar på processen och välkomnar en lättnad i regelverket, men var är konsekvensanalysen för hur förslaget kommer att påverka bondens förutsättningar eller konsumentens valfrihet?