8 april firas romernas internationella högtidsdag. 6 februari var det samernas nationaldag. 6 december firar sverigefinnar och tornedalingar Finlands nationaldag. Judarnas viktigaste högtidsdag, Jom Kippur, firas efter den judiska nyårsdagen på hösten (rörligt datum).
Alla dessa minoriteter finns sedan länge i Sverige. Samer och tornedalingar räknas som urfolk. De fanns här långt innan germanerna kom hit. Den svenska majoriteten är alltså invandrare hos dem. Vi svenska infödingar har nog en skev uppfattning om invandring och integration: Den svenska modellen handlar inte om ett ”vi” svenskar och ”dom” invandrarna. Vår modell utgörs av en mix av vågor av ankomster till vårt land. Där ingår vi alla och vi försöker lära oss att leva tillsammans och att ömsesidigt lära av varandra.
Hur lyckas vi i Sverige med att ”mixa in” våra nationella minoriteter? Samerna vet nog mest om detta. Vid millennieskiftet spreds en dekal med texten ”Rädda vargen – skjut en same”. Äldre samer minns hur de förbjöds att tala samiska i skolan. Från Finland kom på 1950-talet arbetskraftsinvandrare, som via svenska rekryteringskontor i Helsingfors fick arbete i Sverige. ”Ni ville ha arbetskraft, men ni fick människor” säger en sverigefinne till mig nyligen om sin första ensamma tid i sitt nya land. I dag flyttar judiska familjer från Malmö i rädsla efter hat, trakasserier och våldsamheter. ”Judesvin” kan höras på flera håll hos oss.
8 april kan vara en dag för eftertanke. Vi har nu alla fullt upp med att hantera vår corona-oro, som vi delar med en hel värld. Vi lär oss inte bara social distans. Vi lär oss också vad det nästan bortglömda ordet solidaritet betyder: att vi är varandras medmänniskor. Våra romer i Sverige vet, som samerna, mycket om hur det är att leva utanför. Utanför marginalen, utanför tryggheten, utanför värmen. ”Begrav mig stående” sade Michael Romanov, rom från Plovdiv i Bulgarien. ”Hela livet har jag fått huka mig ned, på knä. När jag är död vill jag stå upp.”
Europarådets ”Ramkonvention om nationella minoriteter” ratificerades av Sverige för tjugo år sedan. Att läsa denna text är att delvis blygas, delvis skämmas. Men också att höja blicken. Att försöka återerövra förmågan att se klarare vad livet skulle kunna handla om: att vara varandras. För närvarande med social distans. Men då kan vi också få syn på varandra: samer, finnar, tornedalingar, judar. Och romer. Och alla vi andra.