En ordentlig historieförfalskning bjöds tittarna på i söndagens (3/12) avsnitt av SVT-serien Historien om Sverige. Nästan allt som påstods ha förhandlats med Drottning Margareta vid bildandet av Kalmarunionen 1397 hade för Sveriges del överenskommits med henne ett år tidigare i Nyköping.
Det skedde vid det som har gått till historien som Nyköpings recess. Mötet var sannolikt den viktigaste politiska händelsen i det medeltida Sverige, men omnämndes inte ens i programmet. Det helt överskuggande resultatet av recessen var överenskommelsen om att bilda en nordisk union.
I september 1396 var den lilla staden Nyköping, som normalt kanske hade ett par hundra invånare, inte sig lik. På borgen Nyköpingshus befann sig drottning Margareta och den nyvalde kung Erik af Pommern. Allt vad landet ägde av kyrkliga och världsliga stormän hade med sina följen dragit in i staden för att möta de båda.
Man samlades egentligen för att avhandla hur man skulle göra med alla frälsegods och andra privilegier efter Albrekt af Mecklenburgs och Bo Jonsson Grips tid. Förhandlingarna hade börjat redan vid Eriks kungaval i Skara på våren samma år och sedan fortsatt vid kungahyllningarna på Mora äng utanför Uppsala i juli.
Det blev ett maktspel av högsta klass. Man gav och tog, särskilt det senare till drottningens favör. Men viktigast var alltså beslutet att Norge, Danmark och Sverige, som då innefattade Finland, skulle bilda union med gemensam kung.
I avtalet heter det i att ”när vår herre konung Erik eller drottning Margareta oss tillsäger och på det ställe han eller hon vill möta riksens män af Danmark och Norge, med dem då ens varda och ens blifva på konung Eriks och allt Sveriges rikes vägnar” så att ”dessa tre riken en herre och konung hafva”
Undertecknarna var en representativ skara av såväl kyrkliga som världsliga dignitärer i en storlek som aldrig tidigare hade visats upp i den svenska historien. Sammanlagt sattes 83 sigill, inräknat drottning Margaretas och kung Eriks på pergamentet. Det uppfyllde alltså alla krav på juridisk giltighet. I motsats till unionsbrevet från Kalmar året efter.
Bindande avtal skrevs normalt på pergament. Unionsbrevet från Kalmar ett år senare är skrivet på papper och många forskare anser det endast vara ett utkast som aldrig formellt blev antaget. Endast 10 stormän satte sitt sigill på unionsavtalet från Kalmar.
Någon historisk författare lär ha sagt "men ändå blev det en union". Men det berodde nog på att man kunde stöda sig på pergamentet från Nyköpings recess.