I själva verket handlar det bara om att göra rätt för sig. Man behöver inga högskolepoäng i statsvetenskap eller ekonomi för att förstå kulturens roll i samhället. Kultur är ett värdeord och det är ingen slump. Under denna märkliga coronavår har kulturen haft en stor roll. Folk i kristider söker sig till det trygga, eller bara som ren förströelse i karantän. Det är samma värden som fått Sölvesborgs kommun att intressera sig för kulturen. Det breda, allmängiltiga och ibland också terapeutiska. Det är viktiga värden det med. Men det har samtidigt väldigt lite att göra med exempelvis professionell konstutövning.  Väldigt få människor skulle lägga ner så många års utbildning på något som bara var terapeutiskt eller kul. Man har som kommun inte fullgjort sin plikt när man köpt in Anna-Lisas drejade skål, eller Kent-Oves snidade figur på årets konstrunda, för att höja stämningen i personalmatsalen.  

Jag talar om helt andra värden. Faktiska pengar. Det är ingen slump att kultur nämns vid sidan av närhet, kommunikationer och eventuell sjöutsikt i bostadsannonser. Mäklaren vet det, liksom kommunen. Både när det gäller att locka turister, investerare och nya invånare är kulturen en del av marknadsföringen.  Kultur kan därmed också klassas in som en del av infrastrukturen. Det är ingen hemlighet att kultur främst lockar personer från medelklassen. I en inflyttningskommun med ett levande kulturliv innebär detta att varenda satsad krona kommer tillbaka genom kommunalskatten.  På så sätt är det varken ett stöd eller ett bidrag. Om man satsar vill säga. Det händer då och då att kommuner använder sig av konsulter för att sälja in den egna kommunen. Inte sällan trycker dessa strax efter närhet och trygghet på just kulturen som en säljande faktor.  Konsulterna får betalt för något de flesta av oss redan vet, medan de som säljer detta värde (kulturarbetarna) i bästa fall kan hoppas på en allmosa. Att helt ogenerat göra reklam för, eller rent av skryta om ett kulturliv man inte ens sponsrar, skulle kunna liknas vid illegal nedladdning. När det kommer till att utnyttja kulturarbetarnas insatser finns få gränser. 

Lite får vi kulturarbetare skylla oss själva. Många av oss arbetar gratis för att vi inte har något val. I ett yrke som handlar så pass mycket om kommunikation och att interagera med läsare, åskådare eller deltagare så är det mer en regel än undantag. Att nå ut är en del av poängen. Därför verkar många av oss ändå. Så, varför betala för något man kan få gratis? Det enkla och egentligen enda svaret är heder. Att sluta utnyttja en del som faktiskt är med och håller maskineriet igång. Att sluta låtsas att det är ett bidrag och börja se det som vilken annan räkning som helst. Helst på armlängds avstånd.