Det är förvånande vad fort vi människor glömmer eller låter oss glömma. Vi har alla förfasat oss över de bilder och filmer vi ser från 1930-talets bokbål i Nazityskland. Då handlade det om aktioner riktade mot en etnisk/religiös grupp, de judiska författarna samt hundratal andra författare med opassande ideologi.
” Där man bränner böcker bränner man till slut också människor” skrev poeten Heinrich Heine redan 1821, så rätt han fick. Har vi fått en tillskyndare till försvar av bokbränning? Hur skönt att ej behöva ta ställning när man kan gömma sig bakom lagen, att inte behöva ingripa mot hataktioner riktade mot andra än mig själv annat än med ord, att stilla åse hur man trampar på andra människors tro, allt i den heliga yttrandefrihetens tecken.
Lagen om trosfrid gällde i Sverige mellan åren 1949-1970 och det fungerade. Det fungerar fortfarande i Finland - de har valt att ha bestämmelser om brott mot trosfrid. Lagstiftningen är till för att skydda individers yttrandefrihet och även skydda människor mot hatspråk och hatbrott. Det kan förvisso vara svårt för jurister att arbeta med motsägande lagar men låt det ej göra oss blinda och gömma oss bakom paragrafer när grova kränkningar sker mot våra medmänniskor. Det går att stoppa om viljan finns.
Ibland måste moraliska mänskliga ställningstaganden få råda före juridiken, något hot mot våra yttrandefrihetslagar föreligger ej.
Texten är en replik på Nora Karlssons ledare "Påven har fel om koranbränning".