En ny undersökning bland drygt 1 000 unga, 15–30 år, visar att sju av tio minst varje vecka eller oftare ser film, musik, tv-serier, poddar eller andra kulturformer som har inslag av alkohol. Men lyckas kulturen porträttera den samtida alkoholnormen bland unga, eller är bilden av ungas drickande snarare en förlegad bild av hur ungdomar drack förr? Från den svunna tid då kulturutövarna själva var unga? Frågan är om kulturen tappat förmågan att känna pulsen på den ungdomskultur den så gärna vill skildra?

Alkohol har alltid spelat en central roll i kulturens narrativ. Den har tjänat som kittet som sammanfogar intriger och karaktärsutveckling och har till och med fått betraktas som en symbol för frihet och kreativitet.

Kultur har potential att vara en röst för förändring och upplysning. Den kan lyfta fram och ifrågasätta förlegade normer och föreställningar. Filmindustrin har i vissa fall varit exemplarisk, exempelvis när det kommer till att subtilt visualisera samtycke på ett naturligt sätt i sexscener efter MeToo. Men när det kommer till alkohol har kulturen svikit sitt progressiva ansvar.

Så länge alkohol var en central del av ungdomskulturen var det sannolikt befogat att porträttera alkohol så. Men idag är ungdomsdrickandet på historiskt låga nivåer. Vi ser ett historiskt skifte i ungas alkoholkultur.

Unga är inte alls lika intresserade av att festa som tidigare generationer. År 2001 var tre av fyra mycket intresserade av att festa, medan det i år endast är fyra av tio.

Men fortfarande används alkohol i film och musik som en symbol för det dekadenta och glamorösa livet. Vi ser det i serier som Eagles och Gaslight på SVT, liksom i sångtexter av artister som Veronica Maggio, LOAM och Fröken Snusk med flera. I varje enskilt verk är det säkert befogat. Ingen ifrågasätter autenticiteten i det. En text eller en filmscen kan skildra ett verkligt liv, en blöt kväll eller ett fyllegräl. Men summan av alla enskilda verk ger en skev bild av alkoholens plats i ungas liv och riskerar att motarbeta den förändrade alkoholkultur som den unga generationen driver. 

Det är dags att kulturen återtar sin roll som en kritisk röst och en spegel för samhällets brister, eller åtminstone uttolkare av samtida alkoholkultur. Kulturen har en potential att bidra till, och förstärka, det normskifte som en ny ungdomsgeneration faktiskt driver. Men då måste kulturen och kulturskaparna avlägsna det romantiska skimmer som omger alkoholen.