Ny lagstiftning finns inte i sikte efter regeringens krismöte med bankcheferna. Bankkunderna tvingas därför fortsätta ha det ekonomiska och juridiska ansvaret för säkerhetsbristerna i banksystemen.
Enbart de fyra största bankerna gjorde en vinst på 180 miljarder kronor förra året. Så om bankerna skulle åläggas ett större ansvar för bankbedrägerier drabbar det ingen fattig, till skillnad från en bankkund som fått sitt bankkonto länsat av bedragare. Sedan kan regeringen också räkna med att om bankernas åläggs större ekonomiskt ansvar för bedrägerierna, lär bankerna snabbt införa tekniska åtgärder som stävjar bedrägerierna. Detta då bedrägerierna i sådant fall direkt slår mot bankernas vinster i stället för bankkundernas bankkonton.
Regeringen har fortfarande inte förstått allvaret med bankbedrägerierna utan fortsätter behandla bankerna med silkesvantar. Bankbedrägerierna uppgår till 700 miljoner kr på årsbasis och eliminerar förtroendet för det svenska bankväsendet, tillsynsmyndigheterna samt ytterst regeringen. Trots detta avser regeringen inte vidta åtgärder för ändrad lagstiftning utan somnar om i frågan.
Vid presskonferensen efter bankmötet hoppades statsminister Ulf Kristersson och finansmarknadsminister Niklas Wykman att bankerna ska komma med åtgärder som ska lösa säkerhetsproblemen. Statsminister Ulf Kristersson säger dock att lagstiftning inte kan uteslutas, men det innebär att lagstiftning har låg prioritering. Bankerna ska först – trots år av passivitet - få chansen att se över säkerheten i sina banksystem.
Förra året fick bara 2 procent av bankkunderna fullt bifall i Allmänna reklamationsnämnden, så bankbedrägerierna får de tiotusentals årligen drabbade kunderna betala för. Inte bankerna. Det är oacceptabelt att regeringen behandlar bankerna med silkesvantar och inte gör något åt att bankkunderna tvingas ta det juridiska och ekonomiska ansvaret för bankbedrägerierna. Regeringen borde tillsätta en utredning för att titta närmare på hur det juridiska och ekonomiska ansvaret för bankbedrägerierna kan överföras till bankerna. Bankerna behöver press på sig att stävja bedrägerierna.
Det bästa hade varit om regeringen hade gått vidare med lagstiftning utifrån den reglering som är på väg i Storbritannien, som innebär att kundens bank normalt får ersätta halva summan för bedrägeriet, medan banken som bedragaren flyttar pengarna till får stå för andra halvan. Likaså måste bankerna där offentliggöra statistik över hur många av deras kunder som drabbas av bedrägeri. Något som präglas av hysch-hysch i Sverige.
Om någon annan grupp i samhället än bankerna hade orsakat ekonomisk brottslighet i sådan utsträckning som bankernas undermåliga säkerhetssystem gör, är det tveksamt om regeringen hade varit så överhövan eftergivlig och passiv. Överdriven omsorg om bankerna på bankkundernas bekostnad är dock inget man vinner några val på,.