Socialdemokraterna är inte längre det parti som de en gång brukade vara. Med namn som Per Albin Hansson, Tage Erlander, och Olof Palme styrde de Sverige med målmedvetenhet. S hade tankar och idéer om vilket Sverige de ville skapa. Man behöver förstås inte gilla den politiska riktningen – man kan till och med avsky den, men faktum kvarstår: till skillnad från dagens socialdemokrater så hade de då åtminstone en vision för vårt land.

I dag handlar socialdemokratin om det motsatta. Idag handlar den enbart om att ta makten och att behålla den. Det politiska innehållet är närmast helt irrelevant. Ena sekunden är S för vidöppna gränser, för att i nästa sekund påstå att de alltid har varit emot det. Ena sekunden existerar ingen svensk kultur, i nästa sekund ska Sverige bli mer svenskt. Det går naturligtvis inte ihop. Och det går förstås inte att lita på ett parti och en ledare som ständigt förvränger fakta, som svänger fram och tillbaka för att sedan påstå att de alltid har stått för samma sak.

Bara de senaste dagarna har Magdalena Andersson och S avslöjats med att felcitera Jimmie Åkesson i utländsk media, insinuera att den privata entreprenören och opinionsbildaren Henrik Jönsson skulle vara betald av Ryssland, samt försöka skademinimera sina egna politiska övertramp genom att misstänkliggöra en journalist.

Därutöver har S-ledningen skyddat partikamraten Jamal El-Haj efter hans samröre med Amin Abu Rashid, som pekats ut som ledare för terroristorganisationen Hamas. Häromdagen avslöjades dessutom att S-ledningen under flera års tid skyddat samma El-haj efter att denne använt sin titel som riksdagsledamot för att påverka ett asylärende gällande en konservativ imam hos Migrationsverket.

I sin desperata jakt på makten har S helt och hållet tappat sin politiska och demokratiska kompass. Istället har de hängivit sig till att smutskasta sina politiska motståndare. Att misstänkliggöra dem för diverse olika saker. Det handlar om allt från att utmåla sina politiska motståndare för att utgöra ett demokratiskt hot, till att vara ryssvänliga, springa Putins ärenden, eller att ha andra dolda avsikter.

Detta strategiska bottennapp vittnar inte bara om en socialdemokrati som gått fullständigt vilse. Det vittnar också om att S och Magdalena Andersson saknar alla former av samvetsbetänkligheter. Därför har de inga problem med att agera orätt och omoraliskt. I jakten på makten skyr de inga som helst medel.

Frågan är dock hur Socialdemokraternas strategi, om att misstänkliggöra alla som inte stryker dem medhårs, påverkar Sverige och synen på svensk politik, när deras statsministerkandidat använder sig av metoder som vi känner igen från mer auktoritära stater, så som Ryssland, Kina eller Nordkorea. Förmodligen spär det på ett enormt politikerförakt, och i förlängningen eroderar hela den svenska demokratin. Detta måste få ett slut. Nu.