Vi måste sätta gränser för vad EU ska besluta om – och inte. Skogsbruket är ett exempel på ett område där maktförskjutningen till Bryssel riskerar att få kostsamma konsekvenser. Vi kristdemokrater kommer i EU att kämpa för att makten över den svenska skogen ska återtas till Sverige. Både för våra markägares, jobbens och tillväxtens skull.
Den svenska skogen, och i viss mån även den finska, är unik i Europa. Skogsnäringen står för tio procent av Sveriges totala varuexport. Vi är världens fjärde största exportör av massa, papper och sågade trävaror och 70 procent av Sveriges yta är täckt av skog. Så ser det inte ut i resten av Europa – och därför fungerar lagar som på EU-nivå reglerar skogsbruket väldigt dåligt i svensk kontext.
Cirka 120 000 svenskar är sysselsatta i skogsnäringen och totalt hade skogsindustrin ett exportvärde på 186 miljarder år 2022. Detta hotas nu främst av diverse miljöpålagor som förhindrar avverkningen av skog, som är en förutsättning för vårt välstånd i Sverige och en viktig del i den gröna omställningen. Att europeiska politiker, från länder utan betydande skogsbruk, gärna ser att den svenska skogen ska användas för att uppfylla olika klimatmål, kan man förstå. Men att svenska politiker vill detsamma, är desto mer obegripligt.
Vi kristdemokrater har bland annat röstat nej till den så kallade Lulucf-förordningen som innebär att skogen i högre utsträckning än tidigare ska användas för att binda koldioxid. Problemet är att det hindrar svenska skogsägare från att bruka sin skog, vilket i förlängningen kommer förhindra skogens bidrag i den gröna omställningen och slå hårt mot vår export och vårt välstånd. Regeringen röstade därför nej i rådet till förordningen, men i parlamentet röstade svenska parlamentariker för, från Miljöpartiet till Moderaterna. Nästa mandatperiod kommer vi att verka för att revidera förordningen. Dessutom bör träprodukter, som är betydligt mer klimatsmarta som substitut för exempelvis plast och betong, få räknas in i Sveriges totala klimatåtagande. Så är det inte idag och det är fel.
Att den svenska skogspolitiken bör bestämmas i Sverige och inte i EU är en principiell fråga, det är en fråga om äganderätten. Men det är också en ekonomisk fråga. De partier som avser att fortsätta rösta för att Sverige ska bli hela Europas nationalpark är skyldiga de svenska medborgarna ett svar: Vilka miljarder från välfärden är de beredda att offra? För det blir resultatet när vi inte sätter en gräns för Bryssels makt över den svenska skogen.