Genom bildning utökas befolkningens och individers möjligheter till självförverkligande, men även förmågan till ett aktivt deltagande i samhällets demokratiska processer. Under demokratins historia och framväxt har folkbildningen spelat en viktig roll, vilket den gör än idag och kommer att göra även i framtiden. 

I det politiska samtalet råder det idag en del meningsskiljaktigheter kring folkbildningens roll och vad skattemedel bör gå till avseende detta. Som socialkonservativt parti har vi länge påtalat vikten av att se folkbildningen med dess ursprungliga syfte och möjligheter. Den är en instans för förkovring, självförverkligande, personlig utveckling och ett komplement till det offentligas utbildningsalternativ. Inte minst är den även en väg till social gemenskap.

Folkbildningsrådet släppte nyligen en undersökning som bland annat rör hur den distansbaserade undervisningen man övergått till under pågående pandemi. Undersökningen visar markanta skillnader i hur olika kurser fungerat när man bedrivit undervisningen digitalt istället för under fysiska lektioner. Gällande allmän kurs och särskild kurs anges att 9% respektive 8% fungerat mindre bra eller inte alls. Gällande studiemotiverande folkhögskolekurs och satsningen ”Svenska från dag ett” anges att 41% respektive 39% fungerat mindre bra eller inte alls. Det är anmärkningsvärt att satsningar inom folkbildningsväsendet levererar siffror likt dessa på grund av alternativ undervisningsmodell, samtidigt som kurser inom folkhögskolornas grundutbud tycks fungera relativt väl vid jämförelse. 

Sverigedemokraterna har länge kritiserat satsningen ”Svenska från dag ett” av flera skäl. Den grundläggande utgångspunkten är frågan om våra folkhögskolor, som erhåller statligt stöd, ska bedriva verksamhet som egentligen inte är folkbildningens uppgift och syfte, eller om de inte ska det. För oss är detta i mångt och mycket en principiell fråga. Vidare är det intressant att diskutera vad satsningar likt denna genererar för samhällsnytta om syftet egentligen tillhör andra samhällsinstanser, vilket exempelvis integration gör. 

Allt detta sammantaget påkallar nödvändiga reformer för att folkbildningen ska fungera i alla sina delar och värna sitt ursprungliga syfte. Regeringen bör klargöra vad syftet är med att flytta ansvarsområden från andra samhällsinstanser till folkbildningen, utan vare sig långsiktig plan eller djupare analys av genomförandet och resultatet.