Nu börjar ett nytt skolår som förhoppningsvis blir annorlunda än den corona-vår som vi genomlevt.

Numera är det ofta kyckling på skollunchmenyn och det finns goda skäl för det. Genom att välja kyckling från svenska bönder – en kyckling som är både god, hållbar och nyttig mättar man inte bara skolungdomarnas magar. Det bidrar också till en levande landsbygd, vilket i sin tur ger intäkter till kommunen. Trenden mot mer av kyckling och kalkon ser ut att fortsätta, inte minst för att svensk kyckling är ett klimatsmart och hållbart alternativ. Det är till exempel vanligt att kommuner nu erbjuder eleverna svensk kalkonkorv eller kycklingköttbullar. 

Under våren undersökte vi kycklingens ursprung i några kommuners upphandlingar. Resultatet var blandat. Många kommuner hade över 90 procent svensk fågel. Den största kommunen i undersökningen – Malmö – hade endast 65 procent svensk kyckling i sin upphandling under 2019. Det är inte acceptabelt. 

Med kycklingimport riskerar man att få in ”fulkyckling” som utsatts för betydligt sämre djurhälsa och djurvälfärd. De kan även ha fått tillväxtantibiotika, som av mycket goda skäl och sedan 1986 är förbjudet i Sverige. För med hög och onödig antibiotikaanvändning både för djur och människor riskerar vi resistensutveckling med mycket allvarliga följder för folkhälsan. Corona-pandemin har också visat att det finns all anledning att ta beredskapsskäl och självförsörjning inte minst av livsmedel på stort allvar.    

Det finns en stor vilja hos det svenska folket att köpa svensk kyckling. Som privatperson är det lätt att styra sitt val och leta efter Gula Pippin-märket, men för barn och ungdomar i förskola och skola liksom för åldringar i äldreomsorgen saknas en verklig valmöjlighet vad gäller den mat som kommunen erbjuder. Man är utlämnad till vad kommunen bestämt. För att påverka måste man som kommuninvånare och kommunpolitiker ställa frågan: Var kommer egentligen kycklingen på skolmatsedeln ifrån? Och följs villkoren i uppfödningen enligt svensk lag och kvalitetsprogram?   

Vi har inte resurser att kartlägga varenda kommun och varenda upphandling. Det är i stället upp till föräldrar, barn och anhöriga att ta sitt ansvar och kolla kycklingens ursprung. Ytterst vilar förstås ansvaret på kommunens politiker. Se till att ta det ansvaret!