En oljeshejk ledde det globala klimatmötet, COP28, som för några veckor sedan avslutades i Dubai. Det är motsägelsefullt – och samtidigt ett tecken på det skifte som nu ska ske. Till år 2050 måste vi på den här planeten vara oberoende av fossil energi – och det samtidigt som vi möter andra enorma utmaningar som hunger, krig och förlust av biologisk mångfald.  
 
Vi har inget annat val än att lyckas, och trots att jag hade önskat större framgångar vid FNs klimatmöte bekräftar det att framtiden tillhör den förnybara energin och det hållbara samhället. I det arbetet har Sverige, och inte minst landsbygden, en makalös resurs: Skogen.   
 
 

I framtiden kommer vi att bygga fler hus av trä, värma fler bostäder med restprodukter från skogen, skapa hållbara hygienprodukter, ersätta plastmaterial med träfiber, göra gröna kemikalier, skapa fler textilier av skogsråvara och mycket annat. Vi kommer också att fortsätta avsätta områden för biologisk mångfald och rekreation – och ta skogsmark i anspråk för infrastruktur som solscellsparker. I friska, växande skogar behöver vi därtill lagra kol. 

I Sverige finns 76 miljarder träd som minst har uppnått storleken av en julgran. Det innebär ungefär 7 600 träd per svensk. Ändå kommer skogen inte att räcka till allt.  

Oljeshejkerna i Dubai svettas bekymrat över framtiden för sin olja. Här, i Mellansverige, har vi framtidens resurs, och därför behöver vi ha en plan för hur skogen ska användas på bästa sätt. Vi behöver en gemensam svensk plan som hittar balansen mellan produktion och naturvård. Den ska säkerställa att skogen även fortsatt kan brukas och bidra till jobb och utveckling i hela Sverige, samtidigt som höga naturvärden värnas.  

Nu i vinter är min oro stor över att den oerhört viktiga sågverksindustrin i Mellansverige redan flaggar för skriande timmerbrist. För oss skogsägare innebär det fortsatt höga virkespriser, vilket såklart är positivt, men små orter runt om i landet står inför stora utmaningar och risker om den viktiga råvaran inte räcker till för en livskraftig industri.   

På det nya året önskar jag mig politiker som kliver fram och gör viktiga avvägningar kring den svenska skogen. Långsiktiga spelregler är helt avgörande för skogsbruket där det tar åtminstone åttio år från planta till timmerstock. En samlad politik för skogsbruk och klimatansvar är också helt avgörande för livskraftiga landsbygder. Den politiken behöver i sig vara samlande över gammaldags blockgränser och hålla över många mandatperioder i riksdagen. Det är hög tid att vi i Sverige klokt och ansvarsfullt tar tillvara våra fantastiska skogsresurser.