Fredagen den 5 november, inför Allhelgonahelgen, skulle Regionaltåg 235 (Stockholm- Nyköping- Norrköping) avgå klockan 13:44 från Stockholm. Det stod många väntande resenärer på stationen, men förvånande var att SJ hade satt in endast två vagnar. Tåget fylldes snabbt – och många fick sitta på golvet, både i korridorerna och vid ingångarna.
Sex minuter efter angiven avgångstid stod tåget kvar vid stationen och tågföraren meddelade kort att personalen hade blivit försenad. 16 minuter efter ordinarie avgångstid rullade tåget iväg och efter ytterligare några minuter meddelade personalen att orsaken till den reducerade tågstorleken och förseningen berodde på ”brist på vagnar”, samt ”fel på planeringssystemet”, det senare onekligen en ny förklaring för prövade resenärer. När tåget anlände till Nyköping varnade personalen för det stora avståndet mellan vagngolv och plattform, då det utfällbara steget var ur funktion.
Tåget som vi åkte med heter på SJ-språk ”X40”. Det har skrivits mycket om detta tåg i massmedia, dock nästan bara negativt. Jämfört med de regionaltåg som rullade på samma sträcka in på 2000-talet, har varje säte kortats med 14 cm och i sidled har varje passagerare fått 5 cm mindre utrymme att röra sig på då SJ även lät minska vagnbredden. Å andra sidan blev investeringspriset hos X40 drygt en halv miljon kronor per säte (exklusive fällsits).
För några år sedan sattes ännu en ny generation tåg in på samma sträcka, fast nu med ännu mindre säten (ytterligare 5 cm kortare avstånd, samt en ännu smalare vagn). Antalet golvnivåer inne i vagnarna är flera, liksom antalet trappsteg. I somras blev ett sådant regionaltåg stående mellan Flemingsberg och Huddinge då ”strömmen hade gått”. Signalfel och havererad luftkonditionering är andra återkommande fenomen.
Sträckan Stockholm-Nyköping-Norrköping-Linköping behöver en ny generation komforttåg, som även klarar att köra trots strömavbrott (med så kallat hybridlok), spårfel, snö och signalfel (om än med reducerad fart). Problem som Trafikverket ändå aldrig tycks kunna lösa. Vagnarna måste få plant vagngolv i samma nivå som plattformen, precis som hos tunnelbanan (trafikstart 1950) samt även bli bredare. Sätena måste åter få en hög komfort (förebilder i utlandet finns).
Sträckan Stockholm- Linköping har alla förutsättningar att bli en framgång, men då krävs det en ny generation kostnadseffektiva och pålitliga tåg. Det är dags att låta någon annan ta över trafiken.