Samtidigt som samhället riskerar att förlora kontrollen över brottsutvecklingen driver regeringen tondövt igenom tidsgränser för häktningar. Detta kan vara förödande för den viktiga kampen mot den organiserade brottsligheten.

Det kanske allvarligaste samhällsproblem som vi står inför just nu är kriminaliteten. Enligt alla undersökningar ökar otrygghet och utsatthet för brott på bred front.

Den mest oroande faktorn är hur de kriminella gängen kopplar grepp om Sverige. Gängens rekrytering av unga innebär att den grova brottsligheten kryper nedåt i åldrarna. År 2019 dömdes totalt 37 unga för mord eller dråp, vilket är mer än dubbelt så många som 2010. Vi ser också hur de kriminella gängen i allt högre utsträckning utnyttjar unga. Det kan handla om att man gömmer knark och vapen hos barn, att barn får vara narkotikakurirer eller till och med att barn får i uppdrag att utföra mord.

Mitt i denna utveckling har regeringen tagit initiativ till tidsgränser för häktning. Det förslag som nu ligger på riksdagens bord är en tidsgräns på nio månader för vuxna och tre månader för barn under 18 år. Men tre månader är oftast en för kort tid för att slutföra en förundersökning om ett grövre brott. Inte helt sällan är också nio månader otillräckligt, tyvärr. Detta beror framför allt på att den tekniska analysen av bevis vid polisens nationella forensiska centrum drar ut på tiden.

Risken med att fästa en tidsgräns på pränt är att utredningarna blir ännu svårare när de gängkriminella vet precis hur länge de måste tiga. Dessutom finns en annan, minst lika allvarlig risk. Nämligen att de tidsgränser som föreslås kommer leda till ännu mer och grövre ungdomskriminalitet.

Eftersom häktningsreglerna för unga kommer vara så pass mycket mer generösa än för vuxna är det sannolikt att gängen i ännu större utsträckning kommer att utnyttja barn för att begå brott. Detta varnade också remissinstanserna för när förslaget var ute på remiss. Åklagarmyndigheten, som är den myndighet som har förstahandserfarenhet av att leda förundersökningar, var kristallklar i sin kritik: en tidsgräns på nio månader för vuxna och tre månader för barn kunde vara ”förödande” för brottsutredningar. Det är sannerligen ord och inga visor.

Sverige är i ett läge där vi inte har råd att skjuta oss själva i foten när det gäller kampen mot den grova brottsligheten. Och vi har verkligen inte råd med några reformer som riskerar att vara ”förödande” för brottsutredningar. Om samhället hamnar på efterkälken är risken att vi helt enkelt inte kommer ikapp.